Nolin

Jag och Inga var och såg musikalen Snövit på Hotel södra berget igår. Slutsatserna vi drog efteråt var att de hade stulit låtar och gjort om texten slarvigt (det var alltså inte originallåtarna från Disneys snövit), allt var väldrigt morderniserat och barnfamiljsaktikt och skådespelarna var riktigt bra. Alla föll vi för prinsarnas prins.

Jag vet inte vad Elliot (mitt treåriga brorsbarn) tyckte om den dock, för han sov genom ena halvan och lekte genom andra.

Efteråt var det buffé i restaurangen och efter en halvtimmes velande bestämde vi oss för att åka hem istället. Och efter en och en halv timmes velande fullkomligt tvingade Inga mig att sova över hos henne. Ja det är sant, jag hade verkligen inget val. Och inte fick jag åka hem och hämta några grejer heller. Jag har ju trots allt en egen tandborste där. Så, hur det var så fann jag mig sittandes i familjens kök smuttandes på en kopp ljuvligt te, som aldrig smakar så gott som just hemma hos Inga.

Vi var väl inte vid våra sinnens fulla bruk rakt igenom tror jag.

"Alltså.... kärleken och livet kommer och består... eller... nej vänta..."
".. fast jag förstår inte hur du kan älska mig... Det är väl att jag älskar dig och så blir det nån slags reaktion."

Ja, det är väl så det är <3

Åh, fasa!

Jag läste en del gamla blogginlägg jag skritt, och ve och fasa, vad jag har blivit tråkig! Nu påstår jag såklart inte att jag var awoopido-kul förut, men... ja nu är jag ju sorgligt ointressant. Varför läser ni fortfarande..? O.o

Nej, vänta, gå inte.

Jag måste försöka pimpa mina blogginlägg lite. Om det nu är så att mitt liv plötsligt tagit en fruktansvärd vändning nedåt så får jag ljuga ihop lite intressebomber åt er framöver.

Skamligt...


Jag ber om ursäkt. Jag lovar inget, men jag kanske kan skärpa mig lite.

Gud..

Vilken alldeles förtjusande bild på grinchen på blogg.ses framsida. Jag måste se den filmen iår. Den är ändå ganska söt.

Imorgon ryktas det att jag får fikabesök av två sparkåkande systrar. Det ser jag fram emot. Jag har även bestämt mig för att införskaffa ett par längdskidor efter jul. Sådana ytor jag bor på är det ju pinsamt vad lite jag utnyttjar dem. Pappa har även Micke under övertalning att försöka reparera vår skoter. Ser fram emot en skön vinter faktiskt. Men det brukar jag ju göra varje år. Inte desto mindre blir den precis som alla andra år. Jag är dålig på att ta mig för och göra nya grejer. Nån gång ska det börjas.

Jag och Mimmi har haft två underbara dagar uppe i nordvik torsdag - fredag. Jag längtar tillbaka jättemycket. Känns som om det mesta var bekymmersfritt när vi var där. Träffade nytt folk, även om det egentligen inte blev några superkontakter, förutom möjligen Jerry, Charlie och Ogge. Skithärliga killar som jag hemskt gärna går ut med igen. Vi är medbjudna på utekväll på liquide uppe i Övik, så det är väl bara att ge sig iväg nån helg framöver. Om erbjudandet står kvar...

Allt var som sagt fritt och glatt när vi var där. När jag kom hem hände istället en massa mindre trevliga saker. Så det är väl inte så konstigt om jag vill tillbaka. Jag spolade bland annat ner min mobiltelefon i toaletten... Och så fick jag chansen att träffa tysken, men fegade ur, men ångrade mig sen och nu är jag tillbaka i samma elaka tycka om - spår. Inte kul. Kom tillbaka till verkligheten med julstress och sånt också.

Men vad jag egentligen vill ha sagt är att jag är danssugen, Larz Kristerz förtjänade inte vinst i dansbandskampen, jag har klädångest inför julafton och har inget att göra på nyårsafton.

God jul mina kära.

Det är kallt. Så ända in i själen vad kallt det är.

Bussen kom 20 minuter för sent imorse och då stod det fullsatt. Som tur var skulle Janis och Gabby med också så då ringde Jana sin mamma som skulle skjutsa hennes lillebror. Så vi fick skjuts av henne, snällt. Just nu önskar jag dock att vi inte hade haft nån skjuts så det bara hade varit att gå hem igen och sjukanmäla.

Hur som helst är det slutdansat fram till jul. Och jag ska inte prata mer om det nu för ingen bryr sig ändå.

Idag redovisar vi Kultur och Stilhistorian och på onsdag redovisar vi vårt 7-veckors modepojekt som jag har tjatat lite om. Kul. Skönt att få det överstökat. Var nöjd ett tag, sen kom ångesten och nu bryr jag mig inte. Om Svante inte gillar det så får han väl inte göra det då. Fine.

Jag vill åka hem. Gud, vad jag vill åka hem.

Imorse vaknade jag av ett 'muffled' jamande. Jag ignorerade det eftersom katterna inte får gå in i det rummet (som jag antog hon stod vid). Efter ett tag blir det tyst och jag hör ett *knaper, knaster, knak* Och efter några minuter av vidrigt smaskande hör jag *hurl, urk, spott*. Inte nog med att Lisen var tvungen att dra in en mus på mitt rum och äta upp den, hon var tvungen att spy upp den sen också. Trevligare uppvaknande har jag varit med om...

Igår var jag och Mimmi till Härnta för att dansa till Date. De är ett av mina favoritband, så kvällen blev galet rolig. Med betoning på galen.

Först och främst var det ett spännande flirtande med två av bandmedlemmarna. Mimmi med en och jag med en annan. Vi har haft... kontakt med killarna på tidigare kvällar, så det var lite av en kick att de kände igen oss. Bara det höll kvällen på en rätt rolig nivå. Sedan spelade de bra låtar hela kvällen och alla tre sjunger jättebra. Så jag flängde runt i en hel del galna buggar och både Mimmi och jag myste i en del foxxar.

Sedan hände en rolig grej. Jag stod och pratade med Mimmi när en kille kommer och frågar om jag vill dansa med honom. Efter halva första låten ungefär så säger han: "Jag hade bestämt mig för att bjuda upp dig ikväll... du är pigg för en 100åring.." Då hade han sett att jag hade skrivit i ett forum på dansmaffian.se och bestämt sig för att jag verkade intressant! Han är dessutom lite av en maffiakändis och väldigt duktig på foxx. Så det var ju en väldig självförtroendeboost, för han bjöd upp mig igen senare på kvällen! Plus att han var riktigt rolig och trevlig också. Sånt gillas.

Jag fick en del beröm också. Både för foxx och bugg, och det sväller jag som en fucking badsvamp av. Det är kinda' viktigt för mig att vara duktig och utvecklas och bjuda på bra dans. Så varje gång jag får beröm flyter jag på det flera danser efteråt. Det ger liksom lite bekräftelse att jag faktiskt kan bli bra på det här. Att jag faktiskt inte är helt hopplös, som jag kände mig de första gångerna jag var ute, för knappt ett år sedan.

Berömet jag växte mest av igår vad nog av Hasse. Hasse är duktig. Riktigt duktig. Dessutom rör han höfterna värre än någon kille jag sett, haha! Nej, men allvarligt. Hasse var hjälpdansare på en av mina buggkurser och är en sjujäkla busig buggare. Vi shakade loss i två härliga låtar och skrattade nästan hela tiden och efteråt säger han att "det var roligt! Du är duktig på att dansa!"

Nu till en lite mer galen del av kvällen. Slutet. Hemåkningen. Missberäkningen... Det slutade 01:30, så 25min över frågar jag Mimmi om hon hade sagt halv till skjutsen, så kunde vi ju gå nu och låta honom slippa vänta. Mimmi spärrar då upp ögonen och ser förskräckt på mig. "Shit!" Jahapp... glömt den lilla detaljen om skjuts hem hade vi visst. Vad gör man då? Enda jag kände från Sundsvallshållet hade bilen full. Och mina päron var i Övik och skulle inte vara hemma förens kanske vid 3. Hm. Så vi står och skämtfunderar lite om att fråga bandkillarna, men då kommer väktarna och säger sådär irriterande jag-är-mycket-större-än-du-aktigt att "det är dags att röra sig hemåt nu tjejer". Nähä, säger du det? Så vi blir utskickade på parkeringen och vandrar runt där en stund. Men så kommer helt plötsligt en kille och säger, som om han läste våra tankar, "hur långt ska ni?" Och så löste sig det. Två killar och en tjej från sundsvall som hade förbarmande över våra frusna själar. Men hur det nu kom sig så presenterade vi aldrig oss för varandra, konstigt nog. Det är nånting med dans och namn. Namn är det sista man får veta om folk.

Hur som helst så pratade vi om kvällen i bilen och jag vänder mig speciellt till Mimmi när jag berättar om det typiska fenomenen att inte känna igen folk. Jag bjöd upp Sören (bugglärare) och han gick iväg för att spotta ut tuggummit, då kommer en ny kille upp och bjuder upp mig, som antagligen trodde jag blev nobbad av Sören. Så jag förklarar läget och ber honom bjuda upp senare. Men såklart kommer jag inte ihåg hur killen såg ut, så det blev aldirg nån dans med honom. Vilket jag tycker är irriterande då han kanske tror att jag är en bitch som ljög, eftersom det är mycket möjligt att jag gått förbi honom senare utan att veta om det. Mimmi håller med och så skrattar killen som sitter bak med oss till och säger att "Jag vet vem det var.." Vilket otroligt fantastiskt, pinsamt och härligt sammanträffande! Han svär på heder och samvete att det var han som bjudit upp och med knallröda kinder lovar jag honom en dans nästa gång... om jag känner igen honom.


På det hela taget en kanonkväll! Och jag tror inte det hade blivit bättre på något sätt alls om vi hade kommit ihåg att fixa skjuts hem. Det blev så bra alltihop precis som det var.

Bra låt: Flyleaf - Penholder.

Idag dansade vi på jympan. Äkta trolldanser. Det var polka och ryska folkdanser och tjofadderittan hit och dit. Och sen lite foxstrot och bugg. Men inget liknande det jag dansar. Känner mig så dirty. Hah. Dirty Dancing är min vardag (eller iaf helg). Hur som helst hade iaf jag roligt. Om inte annat för att det var nåt jag antagligen aldrig kommer göra om. Nytt liksom. Helt onödiga kunskaper. Om jag nu inte flyttar till Ryssland för att bli dansare. Man vet aldrig.

Och jag måste än en gång framlyfta hur mysig och hemtrevlig fotolinjen är. Nu ska vi (i tvåan) baka innan avslutningen. Vi ska få ledigt från en dags alla lektioner och tillträde till husets tre ugnar för att baka pepparkakor. Är inte det fantastiskt? På ett gymnasium! Alldeles underbart tycker jag. Nu kanske jag inte kommer kunna vara med, men jag tänker ändå stötta det till 100. Mysiga mysiga byggnad <3

Förövrigt var min fars enda kommentar när han inte ville skjutsa mig till skolan och jag hotade att skolka ...: "Det är din utbildning." Och sedan vände han sig om och gick. Jag tog sovmorgon. (som sedan utvecklades till sjukanmälan för hela dan).

Vad är dealen med att adda mig på msn och sedan inte säga nåt? Online samtidigt men inte ett ord skrivet på flera veckor. Nödvändigt att adda? Jag har inget att säga så jag tänker inte börja. Fuck you.

Bara två bilder kvar till projektet! Fixas förhoppningsvis nästa vecka (annars är tiden ute). Redovisning onsdag den 17 V 51. Sen LOV. Och JULAFTON.




Mimmi är snygg. Blev jäkligt nöjd med denna High Key bild.

Nu ska jag baka ischoklad.

Ja, God Jul då allesammans!

Eller jaha, var det den 24? Inte lätt att veta. Men hörrni, får vi snö på julafton iår?

Nu tänkte jag, woop woop, publicera ett till inlägg på en gång. Och visa lite bilder jag hittils tagit. (Jag kommer antagligen inte använda dessa till projektet)

Detta är Mimmi, nutid:




Och Inga, 70-80tal:

A merry, merry christmas to you! And a happy new year! ...As if you deserved it...


Ursäkta den tämligen negativa inledningen. Det är från the Scroodge. Nåväl. Det är fullt av julanda nu i Sundsvall. Exakt en månad kvar till julafton är det. Nu hade det väl varit passande kanske att pynta och börja ställa upp julgranar och so on. Synd att det redan är gjort sedan länge. Något man dock gjorde tidigast i helgen var att julskylta i Sörberge och tända miljonbelysningen i stan. Det är vackert, magiskt nästan, kan inget säga om det. Men är det bara jag som hinner tröttna innan det faktiskt är jul? Julandan hinner svalna lagom till kalle anka. Är det nödvändigt? Det från början tänka julmyset fungerar tillslut omvänt och dödar all julkänsla. Dessutom är Sundsvalls pynt ohemutligt* dyr. Men sånt kan ju diskuteras i all evighet. Det var egentligen inte detta jag hade tänkt skriva. Det kom jag bara att tänka på när jag skrev Scroodge (vilket jag för övrigt är osäker på stavningen på).

Jag hade tänkt berätta om min dag. Dagbok och allt, som detta ska vara. Blogg. Hm. Nu när jag tänker på det låter det mer som ett nytt namn för spökplumpen. Bloggen.

Jag verkar ha avsevärt svårt att komma till ämnet idag, har jag inte? Idag har jag plåtat Mimmi i studion igen. Denna gång var det 30-40tal och High key. Jag har inte lagt över bilderna på datorn än, så jag vet egentligen inte hur de blev, men känslan är god. Mimmi blir duktigare och duktigare framför kameran och jag har då i alla fall alltid roligt i frökens sällskap. Vi var i studion lite mer än tre timmar, styling inräknat, så jag må säga att vi varit flitiga. Det var ju två olika plåtningar också. Jag hoppas bilderna lever upp till mina förväntningar även i stort format. Sanningens ögonblick på onsdag.


Sedan skulle jag också vilja säga att jag är lite... besviken kanske man inte kan säga, men något åt det hållet, på Svante. En av mina fotolärare. Dels känner jag mer och mer att han istället för att peppa, trycker ner en och får åtminstone mig att må dåligt och känna mig misslyckad. Jag vill helst inte be honom om hjälp då jag alltid får höra nåt jag inte gjort lika bra som jag borde. Hur ska det ge mig lust och inspiration att bli bättre och fortsätta med foto? Nog för att man ska kunna ta, och bli bättre av kritik, men beröm skadar faktiskt inte det heller.

Plus att han idag (när jag trots allt bad honom om hjälp) istället för att hjälpa mig med ett killer ass ljus, sa att "det kan man fixa i photo shop senare. Jag visar dig det i ps senare jag". Jag menar...? Näe, det var dåligt i mina ögon. Nog för att Ps inte är riktigt fusk, som jag ibland antyder, utan ett hjälpmedel ungefär som blixtar eller smink, så tycker jag väl ändå att man kan göra en bild så bra som möjligt innan man modifierar den? Och en lärare som säger så blir i mina ögon någon som inte vill engagera sig och tar en enkel väg ut. Fine by me, vill han inte ha proffsiga fotografer så...

"Och så sur då.." - Yeah, yeah. Säger bara som jag tycker.

Nu vill jag nog avsluta med en rätt bra låt som jag just snubblade över. Klicka här.
Och med en rad ur en annan låt som knyter an till nyss länkad låt: "Expecting nothing as we're made to think it's a pretty persons world". Tycker det är rätt... fint, på nåt vis. Denna låten heter the beauty in ugly och är sjungen av Jason Mraz. Också en väldigt bra låt.



And may all your dreams be infected with me.

---

* Ohemutligt - mild svordom, ofta hörd runt krångetrakten.

På dagens schema stod det fotografering. Bild nummer tre av sju skulle fixas till modeprojektet och det var 50-60tal att iscensätta. Packade min bag imorse med lånade kläder för drygt 1500:- tillsammans med smink och hårspray och vantar och halsduk. Min bror anlände vid halv 11 för att plocka upp mig och dagens modell, Inga, på väg till jobbet. Och färden mot kyla och gamla byggnader började.

I mellan fem och sju grader under noll traskade vi in på Waynes café i Härnösand för att byta om. Strumpbyxor, klänning och pumps. Kappa och hatt. Vidare till Prisma (gallerian) för att, in public, sminka. Det fick bli i ett lekrum för barn. Allt förflöt fint och jag kände mig peppad.

Efter ungefär en halvtimme i bitande, tå- och fingerätande kyla fick jag till inställningarna hyffsat på kameran och vi kunde prestera några sevärda bilder. Att det skulle vara så svårt att plåta utomhus kunde jag aldrig tro! Hade ju pratat med Malte innan och allt. Men nej nej, nog skulle det krångla för mig alltid. Inga gjorde ett toppenjobb i alla fall trots minusgraderna och tunna kläder och som sagt tror jag att det blev några bra rutor.

Bortdomnade om hennes stackars tår gick vi sedan åter på Waynes och gjorde oss rätt i att tidigare ha lånat toaletten genom att köpa varsin kopp te. Med lite värme i kroppen och glädje för min del över att ha fixat bild nummer tre åkte vi sedan hem. Efter ett stopp på Shell för att hyra Sweeney Todd som mina föräldrar äntligen ska få se! (förövrligt hade inte Hemmakväll filmen, men Shell-macken? Skumt)
 
Så nu står pappa och lagar lasagne och jag lyssnar av nån anledning på Chris Daughtry.

Nu sitter jag hemma vid datorn efter en ganska intensiv dag - som inte är slut än - och lyssnar på falconers nya låtar.

Dagen började med lite planering, modemagasintittande och prat med Inga. Allt inför modeprojektet som faktistk börjar ta form nu efter nästan två veckors planering. (Fortfarande uppskattar jag tips om allt som kan hjälpa mig göra ett så bra arbete som möjligt)! Jag har nu bokat in två fotograferingar på fredag, eventuellt tre beroende på vad som hinns med.

Sedan tog vi bussen, Inga till timrå och jag till stan, och jag var en av fyra guider för niorna som är på besök på gymnasiumena. Det gick väl som det gick. Ingen hade någon fråga men efteråt hade nästan alla skrivit på utvärderingen att det var dålig information... Hm. Och förresten är de som går i ettan och nian nu vääldigt dåliga på att stava. Nästan pinsamt dåliga i vissa fall. Nåväl. Det gick ganska fort, och jag gick ner på stan för att ragga kläder. Yeah.

Det var riktigt roligt och inspirerande. Gick runt i affärerna och tittade på hur deras reklamaffisher var fotade. Ljus, poser, frisyrer osv. På fredag kommer jag fota nutid med Mimmi och 70-tal med Inga, och om det hinns tar Mimmi och jag även en high key-bild. Jag frågade på olika smyckesaffärer vad som var populärt nu, och hos en frisör hur håret skulle vara. Fördelen med vår tid är att det mesta funkar. Kort eller långt hår. Jeans eller klänning. Det är ganska skönt faktiskt. I alla fall så kommer jag få låna smycken av Glitter, vilket uppskattas otroligt mycket. Speciellt till accessoarbilden! Och jag har även hört om en del affärer som är samarbetsvilliga.

Till en del fotograferingar kommer jag även få sminkningar av Make up Store vilket är både spännande och roligt. Det känns proffsigt.

Mitt absolut största problem är att få tag i rätt kläder. Hur såg modet ut på 30-talet, och var i all världen får man tag i det nu? Men jag är peppad nu och tror att det kommer bli bra i slutändan. Om allt går min väg nu så kommer jag ha tre av sju bilder innan helgen!


Nu ska vi snart åka och hämta en elgitarr till Ingas fotografering på fredag och en avi på posten till mig. Som jag tror är nåt med körkortet. Jag fick äntligen mitt körkortstillstånd igår! Och jag har en fungerande version av Sweeney Todd på datorn nu. Det är inte bara ett som går frammåt..!

Och det var då det hände... jag lyfte på luren och min dröm blev sann:

"Congratulations! You have just won a free cruising to the caribbean! To collect your price, press nine. That's the nine-key. Press it now"

Fint med folk som ringer hem till en och berättar sånt för en en helt vanlig måndagskväll.

Jag känner bara såhär just nu: det duger inte. Jag, det. Duger inte som det är.

Jag tänkte på en grej... ni vet när man blir sådär jätteyr? Alltså, när man snurrat 100 varv eller åkt virvelvinden 3 gånger på rad, och sedan försöker gå på en rak linje. Ah, går inte så bra va? Man liksom, sätter fötterna framför varandra men glider ändå åt sidan. Min undran... vad skulle hända om man... liksom... vred sig åt det håll man gled? Så man... gled framåt?

Är det ens fysiskt möjligt? Jag ska testa i alla fall.

Återkommer med resultat.

Nu drar vi i fotoklassen igång med ett 7veckors modeprojekt. Vi ska leverera 7 bilder med tema:
 30-40tal
50-60tal
70-80tal
90tal - nutid
framtidsmode
accesoarbild och
en high keybild.

Nu söker jag modeller, kläder eller hjälp med ideér, så känn er fria att hjälpa till. *blink, blink* Modellerna har jag inget annat krav på än att ni ska kunna ta er till Sundsvalls/Härnösandstrakten och vara lite flexibla fram till jul. Hoppas jag får någon entusiastisk hjälp, för det kan behövas. Mitt första modeprojekt :')


Fotograf: Julia Eriksson
Modell: Jag, Jennie.
På den stora bilden: Jag och Julia. Fotograf: Kristin Johansson

Vad är grejen med det här instinktiva ogillandet?

När man känner av att en person känner avsky för en utan att man någonsin har gjort något illa mot, eller bråkat med honom. Vad gör man för fel när man inte blir omtyckt? Jag vet som alla andra att man inte kan vara vän med hela världen, men åtminstone folket i ens omgivning, right?

Det är inte så att vi bråkar och han visar inte öppet att han inte vill ha kontakt med mig. För i början var det inte så. Men saker förändras ju. Och nu vill jag inte börja prata med honom utav rädsla för att han ska tycka jag är jobbig. Hur kul är det? Vi var ju på väg att bli kompisar förut. Vad hände? Vad gjorde jag för fel? Och eftersom jag pratar om en "han" så kan jag tillägga att ingen av oss "raggade", så det handlar inte om ett sådant intresse som svalnat. Det är helt enkelt han som verkar ha ångrat sig. Han vill inte ha mig som vän längre. Och det är svårt att acceptera.



Och vad är grejen med att ställa samma fråga flera gånger?

Är jag så lätt att glömma? Är mina svar så ointressanta? Jag kan prata med en människa och sedan några dagar, timmar eller till och med minuter senare ställs samma fråga igen.

Vad gör jag för fel?

Hudikmaran* har nu nått sitt slut och det är både glädje och sorg i mina tankar. Glädje för, oj vilken helg! Och sorg, såklart för att det idag är söndag.

Fredagen var egentligen inte så speciell. Som en vanlig danskväll. Några bra danser såklart, men ingen superb. Lite halt golv och inte så många jag kände igen.

Lördagen däremot var en av de bästa! En sån där kväll som man verkligen vill minnas. Det var bara bra band och mitt humör var verkligen på topp. Det var en sån där kväll då man inser varför man egentligen är ute och dansar. Vid toppen av kvällen var allt perfekt. Träffade nytt folk och fick några nya roliga dansare. Jag fick beröm också. Det jag antagligen kommer komma ihåg längst är killen som mellan låtarna påpekade att jag gjorde nåt med huvet när jag dansade. Jag liksom... rör det från sida till sida. Nivet. Han blev lite impad, eftersom han inte kunde göra det själv. Och när vi dansat klart; "vad häftigt du dansar!" Jag har inte tänkt på att jag dansar med huvet också, så det var lite förvånande att få beröm för. Haha.

Hur som helst en jätterolig helg!

---

* Hudikmaran - fredag och lördag en gång varje oktober på Hudiksvalls Folkets Hus är det dans 7 timmar nonstop med tre band två kvällar i rad.

Jag har tänkt på en sak. Varför träffar man alltid folk man känner när man som minst vill det?

Du vet vad jag menar. Just när man har en skitdålig hårdag och inte har duschat på evigheter så springer man in i frissan på stan. Eller den där dagen när man har mjukiskläder på sig och åker till Ica utan smink för att köpa 1 kg godis och får syn på ens gamla klasskompis som köper paprika tillsammans med sin skitsnygga pojkvän...

Eller som jag, när man är på Birsta ensam för att träffa sina föräldrar och ser sådär halvtaskig och oplanerad ut med en take-away kaffekopp i handen medans man fipplar på sig jackan och plötsligt får syn på ens ex som efter att ha gjort slut med mig började träffa en annan tjej en vecka senare... Där kommer han, äckligt snygg och lycklig, skrattandes med armen om Hennes midja. Euck.

En sån där nick fick jag. Du vet, "tjena, dig som jag inte känner så väl men ändå hejjar på ibland"- nick. Bara det att vi faktiskt var tillsammans. Ja, och sen gick dom förbi mig och lämnade ett spår av stinkande lycka efter sig. Men det var nog lika bra att han inte stannade och pratade, (presenterade oss - eeeuw) för jag slår vad om att hela Sundsvall hörde mina hjärtslag vid det laget, och det är tur att det är lock på de där take-awaymuggarna, för skakade som ett asplöv gjorde jag också.

Vad är det med mig och känslomässiga chockar?


Nåväl. Det får väl vara som det blev. Det är som det är.

För att muntra upp mig själv ska jag nu publicera en visa som Åke sjöng för, och om, mig förut.

Jenniepenniepooh,
who are you..?
Jenniepenniepooh,
where are you..?


Den har vacker melodi och jag gillar den.

Senaste dagarna har verkligen varit ett spel av mot- och medgångar. Låt mig berätta.

Tisdag: Ja, pretty much hela den dagen var medgång, eller ska vi säga smekningar, faktiskt. Lugn skoldag, sedan shoppade jag lite, pluggade lite mer, träffade oväntat Åsa, och sedan åkte vi till teatern som var en väldigt bra kväll.

Onsdag: Inleder dagen med en bitchslap i form av försovning, så jag kommer för sent till genomgången av nya fotouppgiften. Ja, faktiskt så missade jag hela den. Indelad i grupper som skulle diskutera och forma idéer, och såklart har inget nåt att säga. Nej, inte jag heller.

Men vi slutar i alla fall tidigt och jag får en chans att fota de uppgifter som ska vara klara på måndag. Smekning.

Tyvärr har jag slut på batteri i kameran. Bitchslap. Laddar batteriet natten till torsdag.

Torsdag: Hinner på nåt sätt i alla fall fota ett panorama (en av uppgifterna) - smekning, men när jag ska sätta ihop det på torsdageftermiddag, när vi inte ens har fotolektion egentligen, så går det inte. Bitchslap. Jag blir fruktansvärt sänkt, eftersom jag nu bara har fredagen på mig att fota, redigera och skriva ut. Jag har inte PS hemma. Redovisning  på måndagmorgon. Och jag skulle inte kunna fota på torsdagen för jag skulle komma hem vid åtta. Då är det mörkt.

Men efter skolan gick jag och några klasskompisar och käkade middag och dansade sedan på träninglokalen Ego. Skönt, roligt - smekning. Ska sedan ta bussen hem, och det är så otroligt mysigt att åka buss när det är mörkt och tyst, så jag blir så där sömnig och tycker det ska bli fantastiskt att komma hem.

Jag plingar som vanligt, kollar så skylten lyser och... bussfan kör vidare. Jaha, tänkte jag, och plingade igen, och... bussfan kör vidare. Jag är nu ungefär tre kilometer från hem, och har såklart mina 1 dm höga klackskor på mig. Jag blir irriterad och går fram till chauffören. En ung kille som verkar nervös och antagligen ny.

Jag: Tänker du släppa av mig nån gång eller?
Han: Ja... alltså.. jag vet inte riktigt var busshållsplatserna är...
Jag: Öh... Ja du har kört förbi två stycken nu i alla fall!
Han: Ja.. um.. är det okej om du åker med till Härnösand så släpper jag av dig på tillbakavägen..? Jag ska tillbaka till Sundsvall på en gång..
(Jag är ganska mållös. Vadfan? Det enda jag kan tänka på är hur ont jag har i fötterna, hur trött och hungrig jag är efter träningen, och hur regnigt och kallt det faktiskt är ute).
Han: Vill du låna en telefon och ringa nån..?

Det tar väl några ytterligare kilometer innan han hittar telefonfan och jag kan ringa mamma. Hon blir alldeles förskräckt och säger att jag ska be honom släppa av mig på första bästa stopp, så hämtar hon mig där. Ja, visst ja. Jag har ingen telefon heller, så vi kan inte nå varandra efter jag kliver av bussen. Chaffisen släpper i alla fall av mig ungefär en mil ifrån min hållplats. Great. Precis när jag kliver av bussen blinkar en bil bakom med hellyset, och jag är stupsäker på att det är mamma som bara ska åka och vända och sedan plocka upp mig, så jag springer över på andra sidan och väntar... Och väntar... och väntar.. Till slut ser jag hur mamma kommer på andra sidan och kör förbi. Det var alltså inte hon som blinkat. Fuck. Och vid detta laget har jag hunnit blivit både kall och blöt.

BITCHSLAP, kan man säga.

Jag står i några minuter och vet inte vart jag ska ta vägen. Försöker stå så nära E4:an som möjligt ifall mamma skulle vända och åka tillbaka.Jag står i en fyrvägskorsning, och plötsligt ser jag en bil köra ut från vägen på andra sidan, jag skyndar mig och kubbar över vägen. Tyvärr har mannen i bilen ingen telefon med sig, men han är väldigt godhjärtad, och tar min mammas nummer och vänder och åker hem igen för att ringa. Så fantastiskt lättad springer jag över vägen igen och vet att det bara är minuter kvar tills jag får sitta i en varm bil, äntligen på väg hem. Där får jag i alla fall en liten smekning, för det finns en busskur, och det börjar ösregna. En halvtimme stod jag vid E4:an. Det tog 70 minuter att komma hem. Kontra normala 25...

Fredag: Vaknar och känner mig ungefär sjukast i världen. Somnar om och skiter i jympan. No way att jag springer när jag mår såhär. Vaknar senare och mår lite bättre, men känner ungefär "vafan". Vad ska jag till skolan nu och göra? Har foto resten av dagen, men inte en jävla bild att redigera. (Båda uppgifterna går ut på att man ska behandla bilderna i PS). Noll inspiration att ta bilderna. Fuck everything. Bitchslap. Går in till mamma och berättar (beklagar) mitt dilemma. Genast börjar hon planera. "Jamen... skog har du ju överallt... och självporträtt är ju inte svårt! Då har du en början..." Och vipps så sitter vi i bilen på väg mot mysjön. Vi stannar när vi ser nåt användbart, plåtar, åker vidare. En timme senare är vi tillbaka hemma och jag har plåtat allt jag behöver. Smekning. Allt verkar ju faktiskt ordna sig, tänker jag när jag står och väntar på bussen... som inte kom. Bitchslap. Men mamma skulle ändå till stan, så hon skjutsade mig lite senare.  Och bilderna går jättebra att redigera. Jag blir klar innan jag ska på möte klockan tre. Smekning.

Sedan träffar jag Inga och vi går på en jättefin restaurang och äter dyr mat och dessert. Myspys. Vi har tänkt att gå på bio med, men det sket sig. Men det gör inget, för vi går och köper fyra filmer på Hemmakväll istället och ska ta bussen hem till henne. Men den missar vi sålkart. Bitchslap. Vi får ta den som går en timme senare, med ingenting att göra medans vi väntar. Allt är stängt och det är kallt och småregnar.

Men när vi väl kommer hem bakar vi äppelpaj, kokar te och ser på "Sweeney Todd - the demon barber of fleet street", ännu ett magnifikt mästerverk av Tim Burton. Smekning.

Perfekt tajmat kommer mamma (mamma och hennes tre danskompisar, egentligen) och hämtar mig när filmen är slut. Dock blir hemresan alldeles fruktansvärd och jag blir på så fantastiskt dåligt humör så jag mår illa. Bitchslap.

Men när jag vaknade imorse, lördag, fick jag en ny mobiltelefon av mamma! Smekning. En halvgammal Sony Ericsson Walkman, men i alla fall. Jag är nöjd!


Nu är det väl bara att vänta på nästa Bitchslap igen då..?

What happens if you get scared half to death twice?

Båda mina kattflickor är med barn, jag har tappat min mobil, har en skitjobbigt fotouppg som ska vara klar på måndag och jag har knappt börjat, har en ännu jobbigare uppg i kultur och stilhistoria som ska vara klar om två veckor, jag klarar mig bara utan glass/choklad i tre och en halv dag, alla tv-serier börjar på tv denna vecka igen, jag har köpt skor med 1 dm klack och röda strumpbyxor och en svart klänning som jag är nöjd med, jag har ont i huvudet och mamma köpte mjölk idag.

Jag har inget vettigt att blogga om, för allt jag har inom mig är ju personligt, som jag inte vill skriva här. Som jag inte ens orkar tänka på, så det blir inte nedskrivit nånstans. Men tänker på det gör jag ju ändå. Hela tiden. Men jag orkar inte organisera det, och fokusera.

Matte B-kursen är svår. Men det går förvånansvärt bra för mig, så jag är lite stolt över det.

Lärarna hävdar fortfarande att vi är vuxna och borde agera därefter. Jag är inte vuxen. Det är sju månader kvar tills jag är enligt lag vuxen, tills dess fortsätter jag hävda att jag är en ungdom, inget annat. Och jag skulle vilja leva efter det också, utan att få höra att jag ska uppträda vuxet av andra, som uppenbarligen släppte sin egna barndom för tidigt. Jag kommer hinna vara vuxen och ansvarsfull också innan jag dör, det är jag helt säker på. Varför ta ut sig i förtid?

I övrigt har jag dansat afro power dance i helgen. Det var intressant och roligt. Och bra träning om man fött barn. Asbra.