Nolin

Imorse vaknade jag av ett 'muffled' jamande. Jag ignorerade det eftersom katterna inte får gå in i det rummet (som jag antog hon stod vid). Efter ett tag blir det tyst och jag hör ett *knaper, knaster, knak* Och efter några minuter av vidrigt smaskande hör jag *hurl, urk, spott*. Inte nog med att Lisen var tvungen att dra in en mus på mitt rum och äta upp den, hon var tvungen att spy upp den sen också. Trevligare uppvaknande har jag varit med om...

Igår var jag och Mimmi till Härnta för att dansa till Date. De är ett av mina favoritband, så kvällen blev galet rolig. Med betoning på galen.

Först och främst var det ett spännande flirtande med två av bandmedlemmarna. Mimmi med en och jag med en annan. Vi har haft... kontakt med killarna på tidigare kvällar, så det var lite av en kick att de kände igen oss. Bara det höll kvällen på en rätt rolig nivå. Sedan spelade de bra låtar hela kvällen och alla tre sjunger jättebra. Så jag flängde runt i en hel del galna buggar och både Mimmi och jag myste i en del foxxar.

Sedan hände en rolig grej. Jag stod och pratade med Mimmi när en kille kommer och frågar om jag vill dansa med honom. Efter halva första låten ungefär så säger han: "Jag hade bestämt mig för att bjuda upp dig ikväll... du är pigg för en 100åring.." Då hade han sett att jag hade skrivit i ett forum på dansmaffian.se och bestämt sig för att jag verkade intressant! Han är dessutom lite av en maffiakändis och väldigt duktig på foxx. Så det var ju en väldig självförtroendeboost, för han bjöd upp mig igen senare på kvällen! Plus att han var riktigt rolig och trevlig också. Sånt gillas.

Jag fick en del beröm också. Både för foxx och bugg, och det sväller jag som en fucking badsvamp av. Det är kinda' viktigt för mig att vara duktig och utvecklas och bjuda på bra dans. Så varje gång jag får beröm flyter jag på det flera danser efteråt. Det ger liksom lite bekräftelse att jag faktiskt kan bli bra på det här. Att jag faktiskt inte är helt hopplös, som jag kände mig de första gångerna jag var ute, för knappt ett år sedan.

Berömet jag växte mest av igår vad nog av Hasse. Hasse är duktig. Riktigt duktig. Dessutom rör han höfterna värre än någon kille jag sett, haha! Nej, men allvarligt. Hasse var hjälpdansare på en av mina buggkurser och är en sjujäkla busig buggare. Vi shakade loss i två härliga låtar och skrattade nästan hela tiden och efteråt säger han att "det var roligt! Du är duktig på att dansa!"

Nu till en lite mer galen del av kvällen. Slutet. Hemåkningen. Missberäkningen... Det slutade 01:30, så 25min över frågar jag Mimmi om hon hade sagt halv till skjutsen, så kunde vi ju gå nu och låta honom slippa vänta. Mimmi spärrar då upp ögonen och ser förskräckt på mig. "Shit!" Jahapp... glömt den lilla detaljen om skjuts hem hade vi visst. Vad gör man då? Enda jag kände från Sundsvallshållet hade bilen full. Och mina päron var i Övik och skulle inte vara hemma förens kanske vid 3. Hm. Så vi står och skämtfunderar lite om att fråga bandkillarna, men då kommer väktarna och säger sådär irriterande jag-är-mycket-större-än-du-aktigt att "det är dags att röra sig hemåt nu tjejer". Nähä, säger du det? Så vi blir utskickade på parkeringen och vandrar runt där en stund. Men så kommer helt plötsligt en kille och säger, som om han läste våra tankar, "hur långt ska ni?" Och så löste sig det. Två killar och en tjej från sundsvall som hade förbarmande över våra frusna själar. Men hur det nu kom sig så presenterade vi aldrig oss för varandra, konstigt nog. Det är nånting med dans och namn. Namn är det sista man får veta om folk.

Hur som helst så pratade vi om kvällen i bilen och jag vänder mig speciellt till Mimmi när jag berättar om det typiska fenomenen att inte känna igen folk. Jag bjöd upp Sören (bugglärare) och han gick iväg för att spotta ut tuggummit, då kommer en ny kille upp och bjuder upp mig, som antagligen trodde jag blev nobbad av Sören. Så jag förklarar läget och ber honom bjuda upp senare. Men såklart kommer jag inte ihåg hur killen såg ut, så det blev aldirg nån dans med honom. Vilket jag tycker är irriterande då han kanske tror att jag är en bitch som ljög, eftersom det är mycket möjligt att jag gått förbi honom senare utan att veta om det. Mimmi håller med och så skrattar killen som sitter bak med oss till och säger att "Jag vet vem det var.." Vilket otroligt fantastiskt, pinsamt och härligt sammanträffande! Han svär på heder och samvete att det var han som bjudit upp och med knallröda kinder lovar jag honom en dans nästa gång... om jag känner igen honom.


På det hela taget en kanonkväll! Och jag tror inte det hade blivit bättre på något sätt alls om vi hade kommit ihåg att fixa skjuts hem. Det blev så bra alltihop precis som det var.