Nolin

Jag har tänkt på en sak. Varför träffar man alltid folk man känner när man som minst vill det?

Du vet vad jag menar. Just när man har en skitdålig hårdag och inte har duschat på evigheter så springer man in i frissan på stan. Eller den där dagen när man har mjukiskläder på sig och åker till Ica utan smink för att köpa 1 kg godis och får syn på ens gamla klasskompis som köper paprika tillsammans med sin skitsnygga pojkvän...

Eller som jag, när man är på Birsta ensam för att träffa sina föräldrar och ser sådär halvtaskig och oplanerad ut med en take-away kaffekopp i handen medans man fipplar på sig jackan och plötsligt får syn på ens ex som efter att ha gjort slut med mig började träffa en annan tjej en vecka senare... Där kommer han, äckligt snygg och lycklig, skrattandes med armen om Hennes midja. Euck.

En sån där nick fick jag. Du vet, "tjena, dig som jag inte känner så väl men ändå hejjar på ibland"- nick. Bara det att vi faktiskt var tillsammans. Ja, och sen gick dom förbi mig och lämnade ett spår av stinkande lycka efter sig. Men det var nog lika bra att han inte stannade och pratade, (presenterade oss - eeeuw) för jag slår vad om att hela Sundsvall hörde mina hjärtslag vid det laget, och det är tur att det är lock på de där take-awaymuggarna, för skakade som ett asplöv gjorde jag också.

Vad är det med mig och känslomässiga chockar?


Nåväl. Det får väl vara som det blev. Det är som det är.

För att muntra upp mig själv ska jag nu publicera en visa som Åke sjöng för, och om, mig förut.

Jenniepenniepooh,
who are you..?
Jenniepenniepooh,
where are you..?


Den har vacker melodi och jag gillar den.