Nolin

Mitt förra inlägg får mig osökt att tänka på en insident som jag faktiskt inte ens var med om själv. Den är inte desto mindre skrattretande.

Det var i familjen Kempes bil (var annars) och det var fadern som körde (vem annars). I baksätet satt hans dotter och skulle ta på sig bältet.

- Pappa, bältet sitter fast under stolen.
- mmm...
- Men pappa! Bältet sitter fast under stolen!
- Jaa...
Dotter nära hysteri:
- Pappa! Allvarligt! Det sitter fast under stolen!
Irriterat och less på tjatet lugnar fadern sin dotter:
- Jaja, men jag sitter ju inte fast under stolen...!



Näe, just det.

Ja, jag är ju verkligen inte en positiv person. Jag är inte ens säker på att jag vill vara positiv alla gånger. Knappt nån gång, faktiskt. Varför är det så viktigt? Jag menar inte att man ska vara deprimerad eller destruktiv eller på något annat sätt vilja gräva ner sig i ett hål i självförakt. Jag menar bara... varför lägger alla så stor vikt vid att hålla sig just positiv?

Blir livet verkligen så mycket enklare? Är det inte lättare att vara realistisk, se det ur ett båda-fötterna-på-jorden-perspektiv? Jag vet inte om det är så mycket enklare, men borde det inte vara... bättre? Då kan man se det på ett opartiskt vis och så kan man bortse och strunta i sådant som verkar för omöjligt att åstakomma och sen bara leva. Liksom. Behöver man inte sträva och kämpa efter att bli astronaut. Hålla sig positiv och tänka att "äsch, NASA bortser nog från det där G:t i fysik..." bara för att sedan bli nedslagen och bli besviken men ändå hålla sig positiv och tänka "men nästa år går det nog bättre.."

Det är klart att man ska kämpa för sina drömmar och tro på sig själv och sikta högt. Men man behöver väl inte alltid vara så fruktansvärt positiv?

Kan det inte vara okej att tänka "ofta det här finns" ibland..? För kom igen, titta runt omkring dig. Pennor... tangentbordet... stolen du sitter på... bordet... hur kan det existera? Molekyler? Vad är det för trams? Vadå atomer?

Och hur kan man vara så säker på att det finns något bakom ens rygg, eller i ett annat rum, eller i ett annat land, om man själv inte är där och ser det?

Jag är inte negativ, jag är inte destruktiv eller deprimerad, men jag är knappast positiv heller. Jag bara är. Eller kanske inte ens det?

Kära undersotar,

Dagen idag har bestått av följande:
Jympa
Leksaksshopping
Övningskörning
Optikerbesök
Glasögonprovning
Och snart ska kakbak följa.

Jag hade en lektion idag. Jag hade en lektion igår. Jag hade ingen lektion alls i onsdags. (Går jag verkligen tvåan på gymnasiet?) Hur som helst så var min enda lektion idag idrott. Eller ett jympapass på Friskis och Svettis. Det gick väl bra. Fick åka med Carolina från timrå och sedan tillbaka till stan igen så det var jättebra. Jag tror inte jag ska börja på friskis och svettis.

Klockan 10 var jag tillbaka i stan. Så då gick jag en sväng på körskolan och beställde internetpaketet. Nu ska här bli öva av! Teori teori teori, heja heja heja. (här ser vi en klar fördel med att knappt ha några lektioner. Mer tid för körkortet). Sedan fick jag sitta och frysa och vänta på birstabussen i 25 minuter.

Elliot fyller 3 år imorgon. Så jag var på leksaksaffären. I typ en timme. Det där med att "man kan köpa vad som helst till ett barn" är så fel. Så fel. Hur som helst bestämde jag mig till slut för en Aladdin - ljudbok... Mja.

Jag hade tid hos Optikern klockan halv 2, så jag fick köra till Härnösand. Det går faktiskt bra. Snurrade runt runt bakom stan också för att träna i korsningar och sånt. Ettans växel rules. Skyltar till höger och vänster sux. Men visst går det bra, det går bra.

Jag har lite sämre syn än sist. Buggah. Jag måste också erkänna att jag lite smått (ordval <3) betuttad i min optiker. Han är så vänlig. Sådär... trygg. Plus att han är lite rolig också. Ja, lite betuttad är jag allt. Jag ska välja ett par nya glasögon. (jag använder ju bara linser, och han påpekar varje gång att jag inte borde ha dom så ofta). Så vi stod och provade olika bågar i nån halvtimme/timme. Så nu ligger det tre olika glasögon på mitt skrivbord och väntar på att jag ska välja någon av dom... Hm.



Nu ska jag prova ett recept som mamma tog fram.

Tills vi möts igen, lev väl.

Se så vackert det blir....

Jag vill som bekant studera utomlands. Eller bo och arbeta utomlands. Eller semestra utomlands.

Det kostar som bekant en hel massa pengar.

Jag har som bekant inte några pengar.

Det gör mig ledsen.

Och idag blev jag deprimerad och kände att det mesta inte spelar någon roll.

Jag vill inte göra något alls.

För det jag vill göra kan jag inte.

Så vad är meningen?

Det var när jag stod inne på biografen efter filmens slut som det slog mig. Jag såg människorna strömma förbi. Kort... lång... blond... fejk... snygg... grinat... glad... trött... snygg... kort...

Och så var det killen som hade lustigt hår. Mörkbrunt. Halvlångt. Lite småtovigt och spretigt åt alla håll. Inte sådär emo. Nej. Lustigt. Han var lång och smal. Lite framåtlutad och omgiven av vänner. Omtyckt. Och så hade han snälla ögon. Det var så jag sa; Han har lustigt hår... och snälla ögon. Ja.

"Säg det till honom", tyckte Inga och log sådär lite ironiskt. Eller så var det bara i mina tankar hon var ironisk. Sådan konstig sak att göra. Det var då den fann mig. Tanken. Tanken om hur många människor som aldrig kommer få veta mina tankar. Hur mycket jag tänker om folk, om dig, som dom aldrig kommer få veta.

"Mina tankar är bara mina". Hon tror inte att tankeläsare kan existera.

Lång... svarthårig... asiat... tjock.... vacker... glasögon... rik...

Är ens tankar menade att stanna i ens egen värld? Är det därför de finns där, bara för mig att tänka? Är det meningen att man ska tänka sig för innan man säger det högt, för alla andra att ta del av? Är vi medvetet ett fängelse för tankar?

Jag ska med all respekt, högaktningsfullt och utan att skämmas här med tillkännage hur fantastiskt mycket jag hatar, ja folk, hatar, när flickvänner kallar sina partners för smeknamn.

Och pojkvänner också för den delen, men jag har hört det bra många fler gånger från tjejer. "bby, *namn*boy, älsklingen, gubben".... för att bara nämna några.


Vad faan?

Har dom inga namn eller? Har dom inte? Va?! Det är så fruktansvärt störande så jag blir alldeles upprörd! Jag har inget emot att folk tilltalar varandra som "älskling" eller whatever (gubben är dock aldrig okej. Gumman är på gränsen), men när dom pratar med någon annan om honom/henne, är det så himla fel att använda namnet då?! Och hela tiden! Dom kan visst inte låta bli att nämna det 100 ggr om heller.

"Idag var jag och älskling på stan, sen tog jag och älsklig en fika för älskling var hungrig. Ikväll ska älskling och hans polare ut så jag ska sitta hemma och sakna älskling och hylla älskling genom att skriva älskling så många gånger jag kan på bilddagboken eller i min blogg.... blahblah älskling blah blah"


Jeez!

Inatt gjorde jag nåt lite skumt.

Jag vaknade runt fem på morgonen av att jag var fruktanssvärt kissnödig. Sådär kissnödig som man bara blir efter att ha druckit nästan en och en halv liter sprite innan man gick och lade sig. Jag snubblade ner för sängen (loftsäng) och gick på toan. När jag stod och tvättade händerna så drabbades jag av en nästan panikartad tvångstanke att borsta tänderna. Jag fick en känsla av att jag glömt det kvällen innan. Fast det hade jag ju inte.  Ändå bara måste jag borsta om dom.

Jag vet inte om jag är sjuk eller nåt, men jag har samma sugade dragning till tandborsten nu... klockan fem på eftermiddagen. Någon kanske har kastat renligare-tänder-förbannelsen över mig...


Ikväll kommer Mimmi i alla fall, och då ska vi vara så ytliga som bara vi kan och kolla på massa filmer bara för att de har snygga skådisar... Hehhehe.

Först skulle vi på bergeforsen, sedan tänkte vi vara hemma, sedan tänkte vi åka till Östersund, men så bestämde vi oss ändå för att vara hemma, och så for vi till Östersund!


Det är ju såklart dans jag pratar om, vad annars? Ganska knäpp kväll. Åkte med tre totala främlingar, till en främmande plats, ända borta i Jämtland. Men det visade sig iaf att Mimmi kände en av tjejerna lite. Hur som helst var det en ganska dålig kväll till att börja med. Men efter en fika paus blev det bättre. Fick några av mina bästa danser då. Mmm, magiskt... Ibland säger det bara klick.

Det tog oss två och en halv timme att komma dit, ungefär tre timmar hem. Det tog ungefär 45 minuter efter bandet slutat spela innan vi började åka. Seeeegt... Men hem kom vi ju till slut iaf. Klockan 06.10 kröp jag ner i sängen tillsammans med min mjuka katt.

Nu är jag trött och ganska mör i vissa muskler.


Ikväll drar teatern igång igen. Jag hoppas att ledaren kommit nån vart med manus nu. Premiär om tre månader.

Jag och pappa plundrade vinden idag efter våra gamla sparkar.

Sedan var det bara att sparka för glatta livet. Vi sparkade upp, vi sparkade ner, vi sparkade fort och vi sparkade långsamt. Ända fram till Mickes stuga sparkade vi. Och kallt var det, och skönt var det, och hundarna sprang. Mamma var lite feg dock, på grund av tidigare flyga-över-styret-erfarenheter höll hon ett stadigt promenadtempo i både upp- och nedförsbackar.


Vackra, kalla väder. Jag vill ha skidor. Och åka skridskor. Mer lek åt folket!