Nolin

Jag har fyllt ett A4-ark nu med en argumenterande text varför religion borde tas bort.

Det var intressant.

Jag är klart nu.

Det är skönt.

Min kropp blir ditt instrument
Du knäpper på strängarna,
skapar egna melodier
och leker med tonerna

Du använder mig och skapar en saga
du ser mina rörelser och kastar
inspiration
glädje
musik
du skapar oss

Jag blir till dina penslar
Ett konstverk i våra tankar
du beordrar och jag lyder,
du leder och jag följer
tillsammans blir vi picassos bästa

Utan skam följer du mina linjer
vrider och vänder på min kapacitet
flyter som ett fridfullt vatten
och jag följer som morgondimman
ligger lätt, svävande
uttrycksfull i dina armar

Jag är en fiol, en violin
och du är min stråke

Jag spelade teater igår.


...


Det var allt jag ville säga.


Tack.

Jag har kramats (varit så nära man kan vara varandra med kläder på) oavbrutet i ungefär 20 minuter med en kille som jag har sagt sammanlagt kanske 5 meningar till.

Ja, tanken slog mig plötsligt *kapitch*

Vi har inte presenterat oss för varandra. Det vi har sagt har varit i stil med "Hej! Hur mår du?" "har du roligt ikväll?" Namn, ålder, intressern och andra triviala kunskaper har vi lämnat utanför vårt kramförhållande. Jag känner mig tryggare med honom än med många av mina vänner - som jag vet en hel del oviktigt fakta om.


Det är helt enkelt så man gör på dans.

Det är ju såhär, att man måste tro på sig själv, eller hur? Man måste ha viss tillförlit i sig själv att man faktiskt är duktig och gör rätt och att folk uppskattar en.

Som alla vet och själv erfarar lite då och då är inte detta det lättaste man gör i sitt liv. Beröm för mig till exempel, kan betyda olika saker. "Bra!" kan jag tolka som "äntligen fattar du, pucko!" eller "bra, det där gjorde du bra". Två ganska olika uppfattningar från endast ett ord. Och det behöver inte alls bero på tonläge eller underliggande meningar i ordet heller. Helt enkelt mitt elaka sinne som inte vill att jag ska uppskatta och ta emot berömmet (förutsatt att jag tolkar som förslag #1). Ja det här är ju inte så bra, kanske ni tycker nu, och nej - kan jag då bekräfta - det är det inte. Det är faktiskt ganska hämmande. För att inte säga tämligen besvärande.

Jag är vad jag själv skulle kalla en attention-whore. Ständigt i behov av en sjungande bekräftelse av att hur jag är och vad jag gör uppskattas och tycks om. Men, även när jag nynnar till denna synfoni av glädje kan jag inte riktigt släppa tanken på hur det kanske egentligen var menat. Hon kanske ljuger? Hon kanske inte alls tyckte det var intressant? Eller han kanske bara säger så för att vara trevlig? Alla är ju artiga? Och om han inte hade svarat sådär hade det ju varit högst oartigt, eller hur? Ja, en ström av tvivel och osäkerhet följer alltid kärleksnoterna och dränker dem oftast med ett dånande oljud som ger mig tinnitus, och förföljer mig långt efteråt med irriterande pip och sus som för att påminna mig om att nej, det där var minsann inte alls så himla bra!

Min senaste berg-och-dal-bana hade sitt startbås på dansbanan. Jag dansade en långsam foxx med en helt otrolig kille. När musiken klingade ut och paren runt om oss bytte kavaljér (eller jag antar åtminstone att dem gjorde det. Själv var jag allt för upptagen med att andas. Det är lätt att glömma det när man svävar bland moln) så fortsätter min otroliga karl helt enkelt att dansa. Utan musik i några taktslag för att sedan utan problem falla in i den nya låten. Betydligt snabbare. En bugg. Han är minst lika duktig på bugg som han är på foxx, det har jag själv erfarat, men ändå låter han mig inte lämna hans omfamning. Inga ord behövs. Det är bara vi. Vi vet att vi ska dansa en till dans. Det bara är så. Och det gör vi.

Så, nu. Efter att jag tackat min molntuss för danserna och vinglat av dansgolvet med sömndruckna ögon och ett fånigt leende på läpparna börjar medvetandet återvända. Och med medvetandet även den bekanta ångesten och dåliga självkänslan. Så vad är det nu jag tänker på, istället för att njuta av denna fantastiska upplevelse och man? Istället för att insupa det faktum att han utan att fråga, utan att bryta vår sammanvuxna närhet, valde att dansa en extra dans med mig?

Jo, den eleka tanken som svärtar mitt sinne är såklart: ville han foxxa en till med mig för att han, precis som jag, blev förtrollad eller (och nu mina damer och herrar kommer det ni väntat på) - tycker han inte om mig bugg och ville inte riskera att bugga med mig?

Det är ju befängt! För det första vet jag med säkerhet att jag inte är så dålig på att bugga, och för det andra är det absolut inget som säger att man ska dansa två danser med samma människa. Jag vet ju, med kropp och taktsinne, att han gjorde det frivilligt. Men hur kommer det sig då att just den lilla elaka och smått befängda tanke har hemsökt mig titt som tätt i snart två (2) veckor...?




Kära läsare - det kallas (brist på) självförtroende.

Jennie heter jag.

Jennie.

Idag drog pappa upp min framtida tågluffarresa efter maten.

Pappa: Ja, du bör ju inte åka med mindre än 10.000:- iaf. Interrail kortet kostar ju 4.
Jag: Nej, det kan du ha rätt i.
Pappa: Du får ju ligga i lite nu! Det är hårt ute på arbetsmarknaden nu! Och så krävs det ganska mycket planering att vara ute.
Jag: Ah... Jag kanske ska börja fundera på vilka länder jag vill se.
Pappa: Men du måste ju i första hand ta reda på sjukvården! Och var du kan hitta insulin och så. Sitt inte och surfa på vetgirig, leta sånt istället! Och vem ska du resa med? För jag tycker inte du ska resa själv. Och sen så tycker jag inte du ska besöka mer än kanske 4 länder. För annars får du ju bara spendera all tid på ett tåg och....
Jag: Men, är det nån vits att titta på det nu då? Jag menar.. det förändras väl?
Pappa: Ja men du reser ju om 5 månader!
Jag: .... Nej... efter studenten.
Pappa: Jaa...?
Jag: Gymnasiet är ju tre år pappa... jag går väl ändå i tvåan..:?
Pappa: ... Jaså... jaha... eh...



Men det är ju bra att han vill att jag ska vara förberedd.

Varje dag hälsas jag av ett fanmail.

"Hej Gullekurt"




Vetgirig älskar mig.

Han heter Kalle.
Jag tyckte jag hörde det.
Ja, alltså, Vitbyxan
Som hade svarta byxor ikväll
Han kan heta Kalle.
För jag tyckte jag hörde det.


Det är förförande. Jag tror jag ska gifta mig med en dansare. Så graciöst.
Hänförande.

Mitt förra inlägg får mig osökt att tänka på en insident som jag faktiskt inte ens var med om själv. Den är inte desto mindre skrattretande.

Det var i familjen Kempes bil (var annars) och det var fadern som körde (vem annars). I baksätet satt hans dotter och skulle ta på sig bältet.

- Pappa, bältet sitter fast under stolen.
- mmm...
- Men pappa! Bältet sitter fast under stolen!
- Jaa...
Dotter nära hysteri:
- Pappa! Allvarligt! Det sitter fast under stolen!
Irriterat och less på tjatet lugnar fadern sin dotter:
- Jaja, men jag sitter ju inte fast under stolen...!



Näe, just det.

Ja, jag är ju verkligen inte en positiv person. Jag är inte ens säker på att jag vill vara positiv alla gånger. Knappt nån gång, faktiskt. Varför är det så viktigt? Jag menar inte att man ska vara deprimerad eller destruktiv eller på något annat sätt vilja gräva ner sig i ett hål i självförakt. Jag menar bara... varför lägger alla så stor vikt vid att hålla sig just positiv?

Blir livet verkligen så mycket enklare? Är det inte lättare att vara realistisk, se det ur ett båda-fötterna-på-jorden-perspektiv? Jag vet inte om det är så mycket enklare, men borde det inte vara... bättre? Då kan man se det på ett opartiskt vis och så kan man bortse och strunta i sådant som verkar för omöjligt att åstakomma och sen bara leva. Liksom. Behöver man inte sträva och kämpa efter att bli astronaut. Hålla sig positiv och tänka att "äsch, NASA bortser nog från det där G:t i fysik..." bara för att sedan bli nedslagen och bli besviken men ändå hålla sig positiv och tänka "men nästa år går det nog bättre.."

Det är klart att man ska kämpa för sina drömmar och tro på sig själv och sikta högt. Men man behöver väl inte alltid vara så fruktansvärt positiv?

Kan det inte vara okej att tänka "ofta det här finns" ibland..? För kom igen, titta runt omkring dig. Pennor... tangentbordet... stolen du sitter på... bordet... hur kan det existera? Molekyler? Vad är det för trams? Vadå atomer?

Och hur kan man vara så säker på att det finns något bakom ens rygg, eller i ett annat rum, eller i ett annat land, om man själv inte är där och ser det?

Jag är inte negativ, jag är inte destruktiv eller deprimerad, men jag är knappast positiv heller. Jag bara är. Eller kanske inte ens det?

Kära undersotar,

Dagen idag har bestått av följande:
Jympa
Leksaksshopping
Övningskörning
Optikerbesök
Glasögonprovning
Och snart ska kakbak följa.

Jag hade en lektion idag. Jag hade en lektion igår. Jag hade ingen lektion alls i onsdags. (Går jag verkligen tvåan på gymnasiet?) Hur som helst så var min enda lektion idag idrott. Eller ett jympapass på Friskis och Svettis. Det gick väl bra. Fick åka med Carolina från timrå och sedan tillbaka till stan igen så det var jättebra. Jag tror inte jag ska börja på friskis och svettis.

Klockan 10 var jag tillbaka i stan. Så då gick jag en sväng på körskolan och beställde internetpaketet. Nu ska här bli öva av! Teori teori teori, heja heja heja. (här ser vi en klar fördel med att knappt ha några lektioner. Mer tid för körkortet). Sedan fick jag sitta och frysa och vänta på birstabussen i 25 minuter.

Elliot fyller 3 år imorgon. Så jag var på leksaksaffären. I typ en timme. Det där med att "man kan köpa vad som helst till ett barn" är så fel. Så fel. Hur som helst bestämde jag mig till slut för en Aladdin - ljudbok... Mja.

Jag hade tid hos Optikern klockan halv 2, så jag fick köra till Härnösand. Det går faktiskt bra. Snurrade runt runt bakom stan också för att träna i korsningar och sånt. Ettans växel rules. Skyltar till höger och vänster sux. Men visst går det bra, det går bra.

Jag har lite sämre syn än sist. Buggah. Jag måste också erkänna att jag lite smått (ordval <3) betuttad i min optiker. Han är så vänlig. Sådär... trygg. Plus att han är lite rolig också. Ja, lite betuttad är jag allt. Jag ska välja ett par nya glasögon. (jag använder ju bara linser, och han påpekar varje gång att jag inte borde ha dom så ofta). Så vi stod och provade olika bågar i nån halvtimme/timme. Så nu ligger det tre olika glasögon på mitt skrivbord och väntar på att jag ska välja någon av dom... Hm.



Nu ska jag prova ett recept som mamma tog fram.

Tills vi möts igen, lev väl.

Se så vackert det blir....

Jag vill som bekant studera utomlands. Eller bo och arbeta utomlands. Eller semestra utomlands.

Det kostar som bekant en hel massa pengar.

Jag har som bekant inte några pengar.

Det gör mig ledsen.

Och idag blev jag deprimerad och kände att det mesta inte spelar någon roll.

Jag vill inte göra något alls.

För det jag vill göra kan jag inte.

Så vad är meningen?

Det var när jag stod inne på biografen efter filmens slut som det slog mig. Jag såg människorna strömma förbi. Kort... lång... blond... fejk... snygg... grinat... glad... trött... snygg... kort...

Och så var det killen som hade lustigt hår. Mörkbrunt. Halvlångt. Lite småtovigt och spretigt åt alla håll. Inte sådär emo. Nej. Lustigt. Han var lång och smal. Lite framåtlutad och omgiven av vänner. Omtyckt. Och så hade han snälla ögon. Det var så jag sa; Han har lustigt hår... och snälla ögon. Ja.

"Säg det till honom", tyckte Inga och log sådär lite ironiskt. Eller så var det bara i mina tankar hon var ironisk. Sådan konstig sak att göra. Det var då den fann mig. Tanken. Tanken om hur många människor som aldrig kommer få veta mina tankar. Hur mycket jag tänker om folk, om dig, som dom aldrig kommer få veta.

"Mina tankar är bara mina". Hon tror inte att tankeläsare kan existera.

Lång... svarthårig... asiat... tjock.... vacker... glasögon... rik...

Är ens tankar menade att stanna i ens egen värld? Är det därför de finns där, bara för mig att tänka? Är det meningen att man ska tänka sig för innan man säger det högt, för alla andra att ta del av? Är vi medvetet ett fängelse för tankar?

Jag ska med all respekt, högaktningsfullt och utan att skämmas här med tillkännage hur fantastiskt mycket jag hatar, ja folk, hatar, när flickvänner kallar sina partners för smeknamn.

Och pojkvänner också för den delen, men jag har hört det bra många fler gånger från tjejer. "bby, *namn*boy, älsklingen, gubben".... för att bara nämna några.


Vad faan?

Har dom inga namn eller? Har dom inte? Va?! Det är så fruktansvärt störande så jag blir alldeles upprörd! Jag har inget emot att folk tilltalar varandra som "älskling" eller whatever (gubben är dock aldrig okej. Gumman är på gränsen), men när dom pratar med någon annan om honom/henne, är det så himla fel att använda namnet då?! Och hela tiden! Dom kan visst inte låta bli att nämna det 100 ggr om heller.

"Idag var jag och älskling på stan, sen tog jag och älsklig en fika för älskling var hungrig. Ikväll ska älskling och hans polare ut så jag ska sitta hemma och sakna älskling och hylla älskling genom att skriva älskling så många gånger jag kan på bilddagboken eller i min blogg.... blahblah älskling blah blah"


Jeez!

Inatt gjorde jag nåt lite skumt.

Jag vaknade runt fem på morgonen av att jag var fruktanssvärt kissnödig. Sådär kissnödig som man bara blir efter att ha druckit nästan en och en halv liter sprite innan man gick och lade sig. Jag snubblade ner för sängen (loftsäng) och gick på toan. När jag stod och tvättade händerna så drabbades jag av en nästan panikartad tvångstanke att borsta tänderna. Jag fick en känsla av att jag glömt det kvällen innan. Fast det hade jag ju inte.  Ändå bara måste jag borsta om dom.

Jag vet inte om jag är sjuk eller nåt, men jag har samma sugade dragning till tandborsten nu... klockan fem på eftermiddagen. Någon kanske har kastat renligare-tänder-förbannelsen över mig...


Ikväll kommer Mimmi i alla fall, och då ska vi vara så ytliga som bara vi kan och kolla på massa filmer bara för att de har snygga skådisar... Hehhehe.

Först skulle vi på bergeforsen, sedan tänkte vi vara hemma, sedan tänkte vi åka till Östersund, men så bestämde vi oss ändå för att vara hemma, och så for vi till Östersund!


Det är ju såklart dans jag pratar om, vad annars? Ganska knäpp kväll. Åkte med tre totala främlingar, till en främmande plats, ända borta i Jämtland. Men det visade sig iaf att Mimmi kände en av tjejerna lite. Hur som helst var det en ganska dålig kväll till att börja med. Men efter en fika paus blev det bättre. Fick några av mina bästa danser då. Mmm, magiskt... Ibland säger det bara klick.

Det tog oss två och en halv timme att komma dit, ungefär tre timmar hem. Det tog ungefär 45 minuter efter bandet slutat spela innan vi började åka. Seeeegt... Men hem kom vi ju till slut iaf. Klockan 06.10 kröp jag ner i sängen tillsammans med min mjuka katt.

Nu är jag trött och ganska mör i vissa muskler.


Ikväll drar teatern igång igen. Jag hoppas att ledaren kommit nån vart med manus nu. Premiär om tre månader.

Jag och pappa plundrade vinden idag efter våra gamla sparkar.

Sedan var det bara att sparka för glatta livet. Vi sparkade upp, vi sparkade ner, vi sparkade fort och vi sparkade långsamt. Ända fram till Mickes stuga sparkade vi. Och kallt var det, och skönt var det, och hundarna sprang. Mamma var lite feg dock, på grund av tidigare flyga-över-styret-erfarenheter höll hon ett stadigt promenadtempo i både upp- och nedförsbackar.


Vackra, kalla väder. Jag vill ha skidor. Och åka skridskor. Mer lek åt folket!