Nolin

*Mamma kommer in i rummet när jag sitter vid datorn och kollar på en bild av en handled med ett hjärta på*

Mamma: Hörredu, ska du ta och hjälpa mig med en grej...
Jag: mm, vad?
Mamma: *Kastar en blick på dataskärmen* Ska du tatuera dig? Är den här tröjan fin..?
*Jag kollar på tröjan*
Jag: Ja, det är den la... frågade du om jag skulle tatuera mig?
Mamma: Nej.. jag frågade om det var en tatuering.. eller... jag vet inte vad jag sa.
Jag: Öh. Men tröjan var bra i alla fall.
Mamma: Vad bra! Vet du.. *börjar prata på om andra saker i några minuter och går sedan ut ur rummet. Kommer tillbaka efter två sekunder*
Mamma: Du ska väl inte tatuera dig..?


Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka detta. Är hon okej med att jag skulle skaffa en tatuering? Kanske skulle man utnyttja detta svaga tillfälle och diskutera saken?


Hjärtat på bilden var ditmålat med bläck. Hon ser dåligt också.

Tänk vad mycket onödigt man gör här i livet... När jag tänker efter, så känns faktikst det mesta som att det saknar mening.

En rutin. En ändlös rutin som man går igenom om och om igen, bara för att. Man har glömt varför man någonsin började. Men man kan inte sluta, rädd för tomheten som skulle följa. Och ensamheten man skulle lida.

För om man inte som ungdom följer med till gymnasiet, var hamnar man då? Vem är man då? Eller om man som vuxen inte börjar på ett fast jobb, vilka känner man då? Vem vet vem man är då?

Fast, det är faktiskt jag själv som bestämmer min identitet, min personlighet. Även om min status måste komma från min omgivning.

Hur många tar 'konstig' som ett negativt, nedlåtande ord? Hur många tar 'vanlig' som det? Var finns jämnvikten? Hur kan man undvika att vara varken normal eller konstig? Eller måste man egentligen det? Måste man tänka på vem man är, hur man beter sig och vilka man pratar med?

Ja, det måste man. När man spränger genom den där muren på morgonen, som tar en till verkligheten, så måste man börja bete sig som alla andra. Mer eller mindre. Det är klart att det finns en del smått rebelliska personligheter i samhället, men inget som inte är kontrollerat. Även om dom inte ser det själva, så är vi alla kontrollerade.

En meninglöshet som vi alla går igenom hela livet. Varför ska jag göra detta? Varför sa du sådär? Varför, av alla samtalsämnen, pratar vi om detta?

Endel brukar påpeka att jag är tyst, ser rädd ut, är sur, eller helt enkelt inte syns. Jag känner ingen mening med det hela. "Meningen med livet". Ja, vad är den? Kanske har vi inte funnit någon mening för att det inte finns någon? Kanske har vi funnit den, men trampat vidare för att den kändes oviktig? Meningslös.

Eller kanske, använder vi tiden till att se alla de oviktiga sakerna, istället för att göra alla de där sakerna vi drömmer om.

En sak som jag alltid funnit väldigt bisarr och onödig, är vikten alla lägger vid att hålla en fasad uppe för omgivningen. Är man ledsen, får man absolut inte visa det för någon annan än ens närmsta vän. Är man arg, får man bara skrika när man är ensam så ingen hör ens missnöje. Den enda godkända känslan man får visa är glädje. Och hur många timmar om dygnet, hela livet, är det psykiskt, eller rent av fysiskt möjligt att vara glad?

Eller kanske, använder vi tiden till att se alla de oviktiga sakerna, istället för att göra alla de där sakerna vi drömmer om.

Jag fyller snart 17 år. Jag vill inte följa strömmen, bara för att. Jag vill inte jobba på ett kontor bara för att det ger bra med pengar. Jag vill inte skaffa barn runt 30, bara för att det känns som en bra ålder. Jag vill inte glömma bort och misslyckas med mina barndomsdrömmar bara för att de är svåra att uppnå. Och framförallt, vill jag slippa sitta och vara trevlig, och svara på meningslösa frågor, bara för att alla andra tycker att tystnaden är pinsam.

Igår fyllde mitt brorbarn Eric 5 år. Det var såklart tårta och ballonger och presenter i mängder.
Som det ska vara när ett barn fyller år.

Självklart var det även avundsjuka i luften. Elliot, som fyller 3 på torsdag, kunde inte riktigt förstå varför brorsan fick så mycket uppmärksamhet och inte han. Men det hela var hyffsat snabbt och smärtfritt. Eric har en falsett att dö för - och han tvekar inte att använda den, Elliot börjar bli så stor nu så han närmar sig punkten då jag kommer betrakta honom som ännu ett olidligt barn, mamma satt med ett fånigt leende på läpparna hela kvällen, medans pappa kollade på klockan med jämna mellanrum och försökte föra en normal konversation med Micke (barnens far). Jag var allmänt asocial medan folk tafatt frågade mig meningslösa frågor om skolan.

Ja, ungefär som det brukar vara.

 Imorgon, söndag, ska Eric ha barnkalas (ack, detta giftigt farliga ord). Tema 'pirater'. Jag är glad att Camilla (barnens mor) inte frågat mig om jag vill medverka. Barnkalas måste vara bland det värsta man kan bli inblandad i. (Så länge man inte är ett barn och är bjuden, förstås). Massvis med småbarn i samma ålder som springer runt och skriker, snorar, slåss och tjatar om tårta i tre timmar. Kul... Stackars Camilla, ska även ha skattjakt... En mer avancerad och mindre smärtfri form av fiskedamm.

Well, grattis Eric. Nu är du fem år, och då ska man sluta skrika och vara barnslig och istället börja bete sig som folk. (Det var i alla fall vad mor och far påstod igår)

Pratar med Inga. Hon jag drömde om.



Jag: Jag drömde om dig inatt!
Inga: Ja, jag om dig med!
Jag: Vad hände?
Inga: Vi var pirater och slogs, och så när allt var över så fick jag reda på att du var den enda som hade dött..
Jag: ...

Jag stog och bakade en kladdkaka i köket. Allt för allas trevnad (är det ett ord..? Jag menar.. uttala det). När min pappa kommer in i köket, kollar in i ugnen och suckar: "Håller du på att baka...? Jaha..."
Hrm.

Lite senare, när kakan är klar och han är i rummet intill säger jag bestämt: "Nu, bara för att du var så negativ, så får inte du nåt!"
Varpå min far går förbi utan en blick på mig och sjunger: "Bring out a bucket...!"



Vem tror han att han är?

Jag hade en dröm i natt. Den var ganska knasig. Men det är ju inte så konstigt i och för sig, med tanke på att huvudpersonerna var jag och Inga. Och vi är ju ganska knasiga. Speciellt tillsammans. Men en sak som faktiskt är konstig, är att jag drömde den. Jag brukar i regel drömma relativt verkliga drömmar.

Men i alla fall. Jag ska berätta den.

Jag och min vän Inga ska ut på en resa med obestämt mål. Vi bestämmer oss för att åka luftballong. Det är ju fantastiskt spännande! Avtagningen... lyftningen... eeh... Vi lyfter från den söderriktade busshållsplatsen vid Torsbodamacken.

Eftersom ingen av oss kan flyga luftballong, så har vi en annan människa med oss som ska sköta den biten. Jag är ganska livrädd, och vägrar gå nära elden i mitten. (Den där man reglerar beroende på hur högt upp man vill... Ja, ni vet). Men det gör inte så mycket, för ballongkorgen vi står i är enorm, så jag kan stå på betryggade avstånd från elden.

Inga och jag småpratar. Vilket äventyr vi ska ut på! Så lyfter vi, och kommer väl kanske tio meter ovanför marken. Då den förbannade människan som ska sköta luftballongen hoppar ur korgen! Både hon och Inga skriker åt mig att fixa med elden i mitten så vi kan fortsätta komma uppåt och så... Jag flippar och hoppar ur korgen jag med. Aldrig att jag grejar med den!

(Jag ber här med om ursäkt till Inga för att jag lämnade henne ensam i en lyftande luftballog... det ska aldrig hända igen)

Den förbenat korkade så kallade luftballongsskötaren är borta när jag landar (självklart oskadd) på marken. Statoil lyser så vacker där på andra sidan vägen, och när jag kollar ner igen står där mina stora resväskor. Varför hade vi inte haft någon packning med i luftballongen? Jag fattar tag i dom och vänder mig om. Jag vet ju att där väntar bussen som det är meningen att jag ska kliva på, som kommer ta mig någonstans. Jag kliver in vid den bakre dörren och börjar se mig om efter en plats för mig och mina väskor. Och vem sitter inte mitt framför mig, där jag står i trappen, om inte Inga? Hon reser sig upp och blir väldigt glad att jag är där. "Äntligen, Jennie! Du var på väg att missa den." Hon tar mitt ansikte mellan sina händer och ger mig utan att tveka en stor kyss mitt på munnen. Jag skrattar och ger henne en kyss tillbaka.


Och sen vaknade jag.




Vi kanske skulle flyga till Rysslan och köpa mössor?

Alla förväntar sig alltid att komma i första hand i andras tankar. Erkänn, det är så. Du tar för givet att din mamma ska välja och prioritera dig först. Jag antar alltid att mina vänner ska berätta den där spännande nyheten för mig först. Vi tänker inte medvetet på det: "Jag är bäst, och självklart älskar hon mig mest". Skulle vi tänka så skulle det visa att vi har bra självförtroende. Och det har man ju inte. Ändå är det nog så vi fungerar. För varför annars skulle vi bli så missnöjda, avundsjuka och till och med förvånade, när det inte blir som vi förväntat oss? När din mamma snäser åt dig att vänta på din tur, eller när din vän vräker ur sig: "Ja, Annika blev lika förvånad som du, när jag pratade med henne i förrgår!"

Men varför, egentligen, antar vi då dessa saker? Varför, om vi har så dåligt självförtroende, förväntar vi oss att bli uppmärksammade i första hand? Är vi så desperata att få känna oss uppskattade, älskade och behövda?

Det är ett måste för en människa att känna sig uppskattad, älskad och behövd. Och istället för att verkligen känna efter, och tänka realistiskt, så är det mycket lättare att bara anta: självklart är jag hennes allra första prioritering. Och varför skulle vi inte?

Jag är i alla fall jäkligt bra, så varför skulle du inte ta mig i första hand?

Men eftersom jag vill vara med dig, så måste du vara bättre än mig? För man vill ju inte vara med människor som är sämre än sig själv. Vad ger det mig för vinning? Men om du är bättre än mig, så betyder det att jag är sämre än dig. Så då kommer inte du vilja vara med mig. Vem vill du då vara med? Vem är bäst?

Min hals är dubbelt så tjock som den borde vara och mitt huvud känns som en melon.



Och ändå har jag beslutsångest om jag ska gå på min teaterkurs ikväll eller inte?

Det ljuva jullovet är slut, och återigen har jag tillsammans med min årskull på gymnasiet blivit offer som försökskaniner åt våra kära lärare och deras ideér.

Eftersom vi är första året som går digitalt (jag går hantverk - foto för er som inte vet) så har våra lärare alla möjliga nya saker dom måste testa på oss. Jätteroligt, visst. Det är bara en liten hake... när dom inte ens själva vet vad dom håller på med så blir det lite svårt för oss stackars råttor att hänga med.

Nu, till exempel, har vi APU på skolan. (Vi är första året som har det. Surprise) Vilket innebär att vi i princip bara kommer att ha fotolektioner i två veckor. Jag klagar inte. Saknar inte matten än i alla fall. Men då lärarna inleder med "Ja, om det nu verkar som att vi inte har koll på någonting... så är det för att vi inte har det.." Så kanske entusiasmen sjunker en aning.

Vårat schema är helt fucked up. Jag menar, är det någon som förstår hur detta ska gå till..? Vi är 25 elever i fotoklassen (min), och på denna vecka ska vi tydligen ha "screentryck" (ett slags textiltryck) fota 24 analoga bilder var, med temat "vinter" - och framkalla dessa. Känns det lite? Ja, kanske det. Men då ska ni veta att vi har sammanlagt 8 analoga kameror. Till hela klassen. Och eftersom det inte finns blixt på dessa så måste bilderna tas mellan klockan tio på förmiddagen och klockan tre på eftermiddagen. Sedan är det för mörkt och bilderna kommer bli kassa.

Hela klassen har blivit uppdelad i tre grupper. 8+8+9. Jag är i grupp ett. (ointressant fakta)

Screentryckslektioner kommer varje grupp ha två gånger. Varje lektion tar en halv dag. Jag hade första idag. Det är... eh... ja, det är väl...

Okej, det är skittråkigt.

Läraren vi har där är ingen lärare. Hon är konstnär. Och alla vet väl att konstnärer kan vara lite som dom är? Denna är inget undantag. Och alla som känner mig vet också att jag inte kan låtsas gilla någon som jag inte får kemi med. Jag kan inte spela på det sättet. Behöver jag påpeka att jag inte har kemi med vår bildlärare/screentryckslärare..?
     Dessutom pratar hon i slowmotion. Man blir trött på att lyssna bara hon säger Hej. Kollar konstigt på en när man pratar gör hon också.

Det enda jag vet om nästa vecka är att vi då ska bli indelade i grupper och ha ett sammarbete med de andra hantverkarna (mode, och design). Och det skulle inte förvåna mig om det är det enda lärarna vet heller...



Men nu var jag lite elak. Jag tycker det är jätteskönt att slippa plugga i två veckor. Så heja på alla lärare, jag lovar att vara en duktig försökskanin dessa år i gymnasiet.