God kväll
Snart är det sommarlov!
Ni har väl hört att ögonen är själens spegel? Jag tycker det ligger något i det. Man kan se så tydligt i blicken vad någon menar. Om den ljuger, skäms, är glad, döljer något... Det är som att det någon säger inte har någon egentlig betydelse, det är ändå med ögonen man talar.
Jag brukar se något vackert i nästan alla människor, men om ögonen inte har liv i sig, då spelar det ingen roll hur klassiskt skön man är, det blir ointressant och uppriktigt sagt fult. Har du liv i dina ögon?
Om jag ska ta en bild av någon så ber jag dom sällan le, om jag inte vill skapa en speciell bild. Hur vackert är ett leende som inte når ögonen? Det är ändå ögonen man ser på först när man blir presenterad ett porträtt. Eller hur?
Så jag blir så ledsen när jag ser folk totalt utan utstrålning, totalt utan liv i ögonen. Får mig att undra, vad har du varit med om, som fick din själ att dö?
Ni har väl hört att ögonen är själens spegel? Jag tycker det ligger något i det. Man kan se så tydligt i blicken vad någon menar. Om den ljuger, skäms, är glad, döljer något... Det är som att det någon säger inte har någon egentlig betydelse, det är ändå med ögonen man talar.
Jag brukar se något vackert i nästan alla människor, men om ögonen inte har liv i sig, då spelar det ingen roll hur klassiskt skön man är, det blir ointressant och uppriktigt sagt fult. Har du liv i dina ögon?
Om jag ska ta en bild av någon så ber jag dom sällan le, om jag inte vill skapa en speciell bild. Hur vackert är ett leende som inte når ögonen? Det är ändå ögonen man ser på först när man blir presenterad ett porträtt. Eller hur?
Så jag blir så ledsen när jag ser folk totalt utan utstrålning, totalt utan liv i ögonen. Får mig att undra, vad har du varit med om, som fick din själ att dö?
Panik
Idag fick jag reda på att fotoprojektet ska vara klart nu på fredag.
Ja, alltså, det där som vi knappt alls har pratat om. Det som ingen fattar något av. Det vi gör tillsammans med två- treorna. Och det som kommer vara som utställning i fotomuseét.
DET.
Ja, grejen är alltså Fot/o/lika. Precis. Jag fattar inte heller. Vi ska ta en bild som visar könsroller, eller olika genus, eller fördomar, eller normer. Och jag har noll inspiration.
HJÄLP!
Ja, alltså, det där som vi knappt alls har pratat om. Det som ingen fattar något av. Det vi gör tillsammans med två- treorna. Och det som kommer vara som utställning i fotomuseét.
DET.
Ja, grejen är alltså Fot/o/lika. Precis. Jag fattar inte heller. Vi ska ta en bild som visar könsroller, eller olika genus, eller fördomar, eller normer. Och jag har noll inspiration.
HJÄLP!
Lagom, idag.
Jag känner mig lagom idag.
Duvet, sådär lagomt glad.
Lagomt nöjd med tillvaron,
lagomt fundersam,
lagomt spänd inför framtiden.
Lagom.
Och en väldigt speciell någon lämnar mig nu. Med osäker vissdom om när jag får se denna igen. Vilket gör mig sådär lagomt ledsen.
Dessutom hade vi sista föreställningen av "Sherlock Holmes & Cantervillefallet" idag. Vilket betyder att imorgon (på avslutningsfesten) kommer vara sista gången på åtminstone någon månad som jag får träffa mitt älskade teaterfolk. Som kommer vara jättekonstigt med tanke på att jag de senaste två veckorna träffat dom varje dag.
Den platsen som verkligen bara omfamnar en och tycker att, här hör du hemma. Även om det är helt tomt och tyst, är det ändå den tryggaste atmosfär jag någonsin skulle vilja ha. Den platsen kommer vara som bortblåst tills hösten, då vi börjar teatern igen. För att citera Lars när han dunkade mig i ryggen:
"Du låter ihålig" - well, jag tror att jag kanske just är det.
Dessutom trodde jag att jag skulle dö imorse. Jag trodde verkligen att jag skulle svimma och hamna i koma. Diabetesfan nivet. Hög som ett hus var jag, och spydde gjorde jag. Även fast jag kämpade och gjorde vad jag kunde blev det inte bättre. Så i tre timmar satt jag och gjorde ingenting, utom att kolla värden. Men hey, det fixade sig. Lever gör jag.
Och lagom är jag.
Duvet, sådär lagomt glad.
Lagomt nöjd med tillvaron,
lagomt fundersam,
lagomt spänd inför framtiden.
Lagom.
Och en väldigt speciell någon lämnar mig nu. Med osäker vissdom om när jag får se denna igen. Vilket gör mig sådär lagomt ledsen.
Dessutom hade vi sista föreställningen av "Sherlock Holmes & Cantervillefallet" idag. Vilket betyder att imorgon (på avslutningsfesten) kommer vara sista gången på åtminstone någon månad som jag får träffa mitt älskade teaterfolk. Som kommer vara jättekonstigt med tanke på att jag de senaste två veckorna träffat dom varje dag.
Den platsen som verkligen bara omfamnar en och tycker att, här hör du hemma. Även om det är helt tomt och tyst, är det ändå den tryggaste atmosfär jag någonsin skulle vilja ha. Den platsen kommer vara som bortblåst tills hösten, då vi börjar teatern igen. För att citera Lars när han dunkade mig i ryggen:
"Du låter ihålig" - well, jag tror att jag kanske just är det.
Dessutom trodde jag att jag skulle dö imorse. Jag trodde verkligen att jag skulle svimma och hamna i koma. Diabetesfan nivet. Hög som ett hus var jag, och spydde gjorde jag. Även fast jag kämpade och gjorde vad jag kunde blev det inte bättre. Så i tre timmar satt jag och gjorde ingenting, utom att kolla värden. Men hey, det fixade sig. Lever gör jag.
Och lagom är jag.
