Nolin

Ja, påsken har ju faktiskt redan tagit slut (varför orkar man pynta huset med diverse gula ting för att en vecka senare plocka bort allt igen..?) men jag har fortfarande påsklov. Det hurrar vi för.

Hurra!
Hurra!
Hurra!

När jag säger att det ska hurras, så hurras det. Så det så.



I söndags jobbade jag för första gången i mitt liv. På en alldeles riktig caféteria i Sidsjöbacken. I sex timmar serverade jag hungriga skidåkare, lagade färdigmat, plockade disk, och diskade. Duktig var jag. Uthållig kan du ge dig på. Jag krossade ett glas och skar mig i tummen.

Nu är det så att jag ska jobba imorgon med. För att jag skötte mig bra i söndags. (Det där med glaset verkade inte göra så mycket) Det bästa med allt det här, är att det liksom fyller ut min plånbok på ett så trevligt sätt. Och anledningen till att jag överhuvudtaget skriver om det, är helt enkelt bara för att jag vill skryta om hur bra jag är.

Höhö.


Nej, men påsklov. Ljuva lov. Jag har haft fullt upp för en gångs skull. Nu är det bara tre dagar kvar, och imorgon går ju bort. Så lördag och söndag kanske jag får tid att plugga då. Jag har Svenska, Italienska, Matte och Historia att göra.

Yes! Och det var dagens intresseboll!

Nope, jag såg inte finalen ikväll.

För jag vet att Sverige ändå kommer hamna som allra bäst på 6:e plats i Eurovision (och då är jag väldigt generös), så jag såg liksom inte meningen med att bry sig om vem som kommer representera vårat misslyckande. Men, det är klart. Det kan ju vara trevligt att titta på den ändå.

Eller inte.

Okej, jag vet inte var jag ska ta vägen.

Jag vill flytta hemifrån. Nu. Helst utomlands. Australien. Eller Italien. Jag har aldrig varit där, men jag är säker på att det är fint där. Men det kan jag ju ge upp på en gång. Det inser jag såklart. Jag är trots allt bara 17 år, och har inga pengar.

Men det är väl många ungdomar som flyttar hemifrån innan dom fyller 18? En tjej i min klass tillexempel. Men det är i och för sig för att hon ska slippa pendla två timmar varje dag för att komma till skolan. Jag pendlar bara en timme. Men jag vill. (Jag låter inte bara som en tjurig femåring. Jag är en tjurig femåring).

Hur säger man till sin mamma att man vill flytta hemifrån när man till synes redan har precis allt man vill ha här? Hur förklarar man att man vill bo själv, ha ett eget liv och vara ensam? Hur berättar man om sina drömmar som svävar bland rosa moln och glitter? Drömmar som en mor vet aldrig kommer bli sanna, och därför inte kommer stötta?

Snälla, jag vill bara bort.

Jag ska förövrigt sjunka ännu lägre på patetiska människoskalan ikväll.
(ännu fler patetiska poäng för att jag planerar att göra det)

Jag ska nämligen se andra deltävlingen i melodifestivalen.
Ja, det är sant.

Jag kommer inte ens se den tillsammans med Belle, så vi kan kritisera allt och alla och skriva bedömningar på alla låtar (som vi gjorde med första). Jag kommer att sitta hemma. Med min familj. Och... kolla på melodifestivalen.


Jag är inte mig själv längre. Lova att inte sluta älska mig. Jag är nog snart som vanligt igen.

Alltså...
Jag har rosa strumpor på mig.

Men det är lördag, jag sitter själv på mitt rum och enda gången jag kommer visa mig bland folk kommer jag ha skor på mig...

Döm mig inte.

Det blöder från tre små hål i min arm.

Det vägrar sluta. Jag börjar misstänka att det kan vara en nackdel att inte vara spruträdd. Eller att inte bli illamående vid tanken på nålar. Jag har inga problem med att sticka en nål i fingret, eller armen. Ett störande fenomen är dock när hålet blir för litet, och man måste pressa ut blodet. Sånt tålamod har jag inte. Det är så mycket enklare att bara ta ett nytt, lite större hål. Mitt problem nu är att blodet bara var lite segt att visa sig. Så nu blöder jag från tre olika hål mitt på armen. Jag sitter utan tröja på rummet och fryser.

Åh, nu verkar det ha slutat! Åtminstone från två. Nu kan jag i alla fall ta på mig tröjan!

Well, så kan det gå.

Modebloggare, slå er i väggen!

Min blogg måste utan tvekan ha mest status i världen (universum rent av).

I ett tidigare inlägg påstod jag att Gud måste hata mig, eftersom jag inte hade haft hicka på länge. Tror ni inte på fan att jag, sedan jag publicerade det, haft mer hicka än någonsin! Detta måste helt enkelt vara Guds sätt att be om förlåtelse. Såklart han älskar mig!

Dessutom läser han min blogg!

Vi hade i min familj just ett ganska intressant samtal vid middagsbordet. Vi började prata om lärare. Och hur jag av någon anledning aldrig verkar gilla någon av mina lärare. En för min familj oförglömlig tid var nån gång när jag gick i 2:an till 5:an. Då hade jag en lärare som hette Magnus. (eller heter fortfarande, skulle jag tro) Jag kommer inte ens ihåg längre vad som var fel på honom, men något allvarligt måste det ha varit, då jag verkligen inte under några omständigheter kunde gilla denna man.

Min stackars mor var tvungen att sitta igenom en hel del extra samtal med Magnus, då jag hamnade i... små konflikter och diskussioner med honom ibland. Jag är hennes fjärde och sista barn, och jag är den enda hon har måsta gå på extra samtal med.

Tydligen påstod Magnus att jag fick hela klassen i uppror mot honom, att jag fick hela klassen att avsky honom lika mycket som jag gjorde. Jag vände helt enkelt klassen emot honom. Jag var ett illasinnat barn som han var väldigt besvärad av.

Praktiskt taget det enda gräl jag minns med Magnus var en gång då jag inte såg vad han skrev på svarta tavlan, och påpekade detta, varpå han blev sur och haslpade ur sig att jag borde skaffa glasögon.
Jag: Ja, jag ska få glasögon! Kan jag få flytta längre fram?
Magnus: Nej, det får du inte.
Jag: *skriker* Men jag kommer få sämre och sämre syn och när jag är 20 kanske jag kommer vara blind!
(Detta var förstås en överdrift, även om jag fick glasögon några år senare)

För detta tog i alla fall mamma mitt parti och efter det extra samtalet fick jag flytta längre fram i klassrummet när helst jag ville.

Jag har tydligen alltid varit bra på att argumentera för min sak, och är lite av en ledare. Hur skulle jag annars kunna vända en hel skolklass emot sin egen lärare, som jag inte ens minns felet på?



Något år senare gick Magnus in i väggen och blev sjukskriven.



Jag vet även om en del andra lärare som inte har varit så förtjusta i mig, men det är en annan historia. Nu vid middagen påstod också mamma att det inte har funnits någon lärare som jag någonsin kommit överens med. Detta är dock inte helt sant. Jag var tvunget att räkna upp flera stycken innan hon trodde på mig. Jag var även tvungen att påpeka att "konstig", "skum" och "förvirrad", inte alltid behövde menas som negativt.

"Alltså... jag gillade honom som person! Men han var kanske inte så bra lärare..." Det är inte alltid jag får till några hållbara argument.

Nu fick jag en idé. Jag kanske ska hålla tal om det i föregående inlägg?

Humhum

Jag tror Gud hatar mig.
Jag har inte haft hicka på väldigt länge.



Inga och jag är filosofiska ibland. Teorin om att hicka hos människorna uppstår genom att Gud sitter och trycker på massa knappar t.ex. Varje knapp hör till en människa, och varje gång han trycker så hickar den människan. Alltså, har man hicka ofta så uppmärksammas man ofta av Gud.

Eller den om hur Gud sitter ute i världsrymden med en jättekamera och fotograferar universum. Varför, hur eller exakt när vi kom på denna fina tanke kommer jag inte ihåg. Men jag har kvar bilden av Gud med jättekameran för mitt inre öga. Den är ganska intressant...

Nu en annan filosofisk tanke, som jag inte kommit på själv, eller med Belle, men som jag facineras och blir helt snurrig av;

Universum är oändligt, och expanderas fortfarande.
Hur kan något oändligt expanera?


But hey, jag blir snurrig av att bara tänka på universum.
Vad finns utanför? Vad fanns innan? Om man tror på Gud, när kom han till? Hur kom han till? När och varför bestämde han sig för att skapa paradiset? Var finns paradiset? Vad finns i de andra galaxerna? Finns det liv där ute?

Jag måste verkligen få läsa filosofi. Detta är bland det intressantaste jag vet.

Jag ska hålla tal.

Det verkar vara en populär svenskauppgift just nu. Det lite trixiga är att ingen vet vad de ska hålla tal om. Inklusive jag.

Förslag:
Tv- och dataspel, och vad det gör mot barn och ungdomar.
Vardagsproblem, som jag hittar lösningar till. (ex. man brukar hitta omaka par stumpor i tvättmaskinen. Det är inte för att en strumpa har försvunnit, det är för att strumporna förökar sig i tvätten)
Kroppsspråk, vilken betydelse och effekt det har.
Etisk fråga, T.ex för/emot homoadoptioner, dödsstraff, abort osv.



Vad säger ni?

Okej, nu är det ju bara så här, att om du inte kan acceptera mig för den jag är, så är det ditt problem och inte mitt. Understand?

Om du ska vara så jävla trångsynt och tjurig, så vill jag inte ha dig i min närhet.

Om du nu är så naiv att du tror att alla är som du, så får du ta och öppna ögonen ordentligt innan du kommer tillbaka. Sen kan du bara hoppas på att jag låter dig komma tillbaka igen.

Du är mitt allra värsta hatobjekt, och jag behöver inte dina satans kommentarer.

Enligt mig kan du lika gärna gå och dö i nån jävla mosse någonstans, för vi ska väl alla hjälpas åt att göra världen till en bättre plats, var det inte så?

Alla säger hela tiden hur viktigt det är att tänka för sig själv, att inte bara blint följa med allt som görs, att ha en egen vilja och följa den istället. Men tänk om man vaknar upp en dag och inser att det är just det man inte gör? Att man inser att man faktiskt är en levande död som har tappat orken att tänka?

Dessutom, är det inte så, att om alla ska tänka och gå sina egna vägar så blir alla ensamma? Det verkar som så för mig just nu i vart fall. Jag är inte rädd för att bli ensam, men det kanske inte är kul att ha det så jämt. Men så fort jag ska fatta egna beslut så blir det ett utanförskap. Ett utanförskap som jag inte frivilligt valt. Så i och med att jag gör ett eget val inom detta så förlorar jag maktlöst det där. Samtidigt som i fall jag inte skulle göra mina egna val, utan följa efter människorna jag tyckte om, så skulle jag gå miste om detta med få ha kvar det där.
 
Det verkar alltså som att det helt enkelt är en fråga om prioritering. Vill jag ha detta eller det här? Och även om jag väljer att stanna i ledet, så har jag väl ändå gjort ett eget val? Och tänkt för mig själv? Och varför man inte kan ha båda sakerna är så enkelt som "man kan inte få allt." Vem har inte fått höra det genom sina dagar?

Vi är från att vi är små vana att nöja oss med det vi får. Att vi inte kan få allt vi vill ha här i världen. Ändå blir vi samvetslöst tvingade att aldrig ge upp. Att alltid sträva högre. Hur går det ihop?

Jag har aldrig sagt att jag vill följa strömmen. För jag har växt upp ungefär samtidigt som dig. Jag vill inte heller vara en död fisk.

*Mamma kommer in i rummet när jag sitter vid datorn och kollar på en bild av en handled med ett hjärta på*

Mamma: Hörredu, ska du ta och hjälpa mig med en grej...
Jag: mm, vad?
Mamma: *Kastar en blick på dataskärmen* Ska du tatuera dig? Är den här tröjan fin..?
*Jag kollar på tröjan*
Jag: Ja, det är den la... frågade du om jag skulle tatuera mig?
Mamma: Nej.. jag frågade om det var en tatuering.. eller... jag vet inte vad jag sa.
Jag: Öh. Men tröjan var bra i alla fall.
Mamma: Vad bra! Vet du.. *börjar prata på om andra saker i några minuter och går sedan ut ur rummet. Kommer tillbaka efter två sekunder*
Mamma: Du ska väl inte tatuera dig..?


Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka detta. Är hon okej med att jag skulle skaffa en tatuering? Kanske skulle man utnyttja detta svaga tillfälle och diskutera saken?


Hjärtat på bilden var ditmålat med bläck. Hon ser dåligt också.

Tänk vad mycket onödigt man gör här i livet... När jag tänker efter, så känns faktikst det mesta som att det saknar mening.

En rutin. En ändlös rutin som man går igenom om och om igen, bara för att. Man har glömt varför man någonsin började. Men man kan inte sluta, rädd för tomheten som skulle följa. Och ensamheten man skulle lida.

För om man inte som ungdom följer med till gymnasiet, var hamnar man då? Vem är man då? Eller om man som vuxen inte börjar på ett fast jobb, vilka känner man då? Vem vet vem man är då?

Fast, det är faktiskt jag själv som bestämmer min identitet, min personlighet. Även om min status måste komma från min omgivning.

Hur många tar 'konstig' som ett negativt, nedlåtande ord? Hur många tar 'vanlig' som det? Var finns jämnvikten? Hur kan man undvika att vara varken normal eller konstig? Eller måste man egentligen det? Måste man tänka på vem man är, hur man beter sig och vilka man pratar med?

Ja, det måste man. När man spränger genom den där muren på morgonen, som tar en till verkligheten, så måste man börja bete sig som alla andra. Mer eller mindre. Det är klart att det finns en del smått rebelliska personligheter i samhället, men inget som inte är kontrollerat. Även om dom inte ser det själva, så är vi alla kontrollerade.

En meninglöshet som vi alla går igenom hela livet. Varför ska jag göra detta? Varför sa du sådär? Varför, av alla samtalsämnen, pratar vi om detta?

Endel brukar påpeka att jag är tyst, ser rädd ut, är sur, eller helt enkelt inte syns. Jag känner ingen mening med det hela. "Meningen med livet". Ja, vad är den? Kanske har vi inte funnit någon mening för att det inte finns någon? Kanske har vi funnit den, men trampat vidare för att den kändes oviktig? Meningslös.

Eller kanske, använder vi tiden till att se alla de oviktiga sakerna, istället för att göra alla de där sakerna vi drömmer om.

En sak som jag alltid funnit väldigt bisarr och onödig, är vikten alla lägger vid att hålla en fasad uppe för omgivningen. Är man ledsen, får man absolut inte visa det för någon annan än ens närmsta vän. Är man arg, får man bara skrika när man är ensam så ingen hör ens missnöje. Den enda godkända känslan man får visa är glädje. Och hur många timmar om dygnet, hela livet, är det psykiskt, eller rent av fysiskt möjligt att vara glad?

Eller kanske, använder vi tiden till att se alla de oviktiga sakerna, istället för att göra alla de där sakerna vi drömmer om.

Jag fyller snart 17 år. Jag vill inte följa strömmen, bara för att. Jag vill inte jobba på ett kontor bara för att det ger bra med pengar. Jag vill inte skaffa barn runt 30, bara för att det känns som en bra ålder. Jag vill inte glömma bort och misslyckas med mina barndomsdrömmar bara för att de är svåra att uppnå. Och framförallt, vill jag slippa sitta och vara trevlig, och svara på meningslösa frågor, bara för att alla andra tycker att tystnaden är pinsam.

Igår fyllde mitt brorbarn Eric 5 år. Det var såklart tårta och ballonger och presenter i mängder.
Som det ska vara när ett barn fyller år.

Självklart var det även avundsjuka i luften. Elliot, som fyller 3 på torsdag, kunde inte riktigt förstå varför brorsan fick så mycket uppmärksamhet och inte han. Men det hela var hyffsat snabbt och smärtfritt. Eric har en falsett att dö för - och han tvekar inte att använda den, Elliot börjar bli så stor nu så han närmar sig punkten då jag kommer betrakta honom som ännu ett olidligt barn, mamma satt med ett fånigt leende på läpparna hela kvällen, medans pappa kollade på klockan med jämna mellanrum och försökte föra en normal konversation med Micke (barnens far). Jag var allmänt asocial medan folk tafatt frågade mig meningslösa frågor om skolan.

Ja, ungefär som det brukar vara.

 Imorgon, söndag, ska Eric ha barnkalas (ack, detta giftigt farliga ord). Tema 'pirater'. Jag är glad att Camilla (barnens mor) inte frågat mig om jag vill medverka. Barnkalas måste vara bland det värsta man kan bli inblandad i. (Så länge man inte är ett barn och är bjuden, förstås). Massvis med småbarn i samma ålder som springer runt och skriker, snorar, slåss och tjatar om tårta i tre timmar. Kul... Stackars Camilla, ska även ha skattjakt... En mer avancerad och mindre smärtfri form av fiskedamm.

Well, grattis Eric. Nu är du fem år, och då ska man sluta skrika och vara barnslig och istället börja bete sig som folk. (Det var i alla fall vad mor och far påstod igår)

Pratar med Inga. Hon jag drömde om.



Jag: Jag drömde om dig inatt!
Inga: Ja, jag om dig med!
Jag: Vad hände?
Inga: Vi var pirater och slogs, och så när allt var över så fick jag reda på att du var den enda som hade dött..
Jag: ...

Jag stog och bakade en kladdkaka i köket. Allt för allas trevnad (är det ett ord..? Jag menar.. uttala det). När min pappa kommer in i köket, kollar in i ugnen och suckar: "Håller du på att baka...? Jaha..."
Hrm.

Lite senare, när kakan är klar och han är i rummet intill säger jag bestämt: "Nu, bara för att du var så negativ, så får inte du nåt!"
Varpå min far går förbi utan en blick på mig och sjunger: "Bring out a bucket...!"



Vem tror han att han är?

Jag hade en dröm i natt. Den var ganska knasig. Men det är ju inte så konstigt i och för sig, med tanke på att huvudpersonerna var jag och Inga. Och vi är ju ganska knasiga. Speciellt tillsammans. Men en sak som faktiskt är konstig, är att jag drömde den. Jag brukar i regel drömma relativt verkliga drömmar.

Men i alla fall. Jag ska berätta den.

Jag och min vän Inga ska ut på en resa med obestämt mål. Vi bestämmer oss för att åka luftballong. Det är ju fantastiskt spännande! Avtagningen... lyftningen... eeh... Vi lyfter från den söderriktade busshållsplatsen vid Torsbodamacken.

Eftersom ingen av oss kan flyga luftballong, så har vi en annan människa med oss som ska sköta den biten. Jag är ganska livrädd, och vägrar gå nära elden i mitten. (Den där man reglerar beroende på hur högt upp man vill... Ja, ni vet). Men det gör inte så mycket, för ballongkorgen vi står i är enorm, så jag kan stå på betryggade avstånd från elden.

Inga och jag småpratar. Vilket äventyr vi ska ut på! Så lyfter vi, och kommer väl kanske tio meter ovanför marken. Då den förbannade människan som ska sköta luftballongen hoppar ur korgen! Både hon och Inga skriker åt mig att fixa med elden i mitten så vi kan fortsätta komma uppåt och så... Jag flippar och hoppar ur korgen jag med. Aldrig att jag grejar med den!

(Jag ber här med om ursäkt till Inga för att jag lämnade henne ensam i en lyftande luftballog... det ska aldrig hända igen)

Den förbenat korkade så kallade luftballongsskötaren är borta när jag landar (självklart oskadd) på marken. Statoil lyser så vacker där på andra sidan vägen, och när jag kollar ner igen står där mina stora resväskor. Varför hade vi inte haft någon packning med i luftballongen? Jag fattar tag i dom och vänder mig om. Jag vet ju att där väntar bussen som det är meningen att jag ska kliva på, som kommer ta mig någonstans. Jag kliver in vid den bakre dörren och börjar se mig om efter en plats för mig och mina väskor. Och vem sitter inte mitt framför mig, där jag står i trappen, om inte Inga? Hon reser sig upp och blir väldigt glad att jag är där. "Äntligen, Jennie! Du var på väg att missa den." Hon tar mitt ansikte mellan sina händer och ger mig utan att tveka en stor kyss mitt på munnen. Jag skrattar och ger henne en kyss tillbaka.


Och sen vaknade jag.




Vi kanske skulle flyga till Rysslan och köpa mössor?