Nolin

Alla säger hela tiden hur viktigt det är att tänka för sig själv, att inte bara blint följa med allt som görs, att ha en egen vilja och följa den istället. Men tänk om man vaknar upp en dag och inser att det är just det man inte gör? Att man inser att man faktiskt är en levande död som har tappat orken att tänka?

Dessutom, är det inte så, att om alla ska tänka och gå sina egna vägar så blir alla ensamma? Det verkar som så för mig just nu i vart fall. Jag är inte rädd för att bli ensam, men det kanske inte är kul att ha det så jämt. Men så fort jag ska fatta egna beslut så blir det ett utanförskap. Ett utanförskap som jag inte frivilligt valt. Så i och med att jag gör ett eget val inom detta så förlorar jag maktlöst det där. Samtidigt som i fall jag inte skulle göra mina egna val, utan följa efter människorna jag tyckte om, så skulle jag gå miste om detta med få ha kvar det där.
 
Det verkar alltså som att det helt enkelt är en fråga om prioritering. Vill jag ha detta eller det här? Och även om jag väljer att stanna i ledet, så har jag väl ändå gjort ett eget val? Och tänkt för mig själv? Och varför man inte kan ha båda sakerna är så enkelt som "man kan inte få allt." Vem har inte fått höra det genom sina dagar?

Vi är från att vi är små vana att nöja oss med det vi får. Att vi inte kan få allt vi vill ha här i världen. Ändå blir vi samvetslöst tvingade att aldrig ge upp. Att alltid sträva högre. Hur går det ihop?

Jag har aldrig sagt att jag vill följa strömmen. För jag har växt upp ungefär samtidigt som dig. Jag vill inte heller vara en död fisk.