Nolin

Jag hade en dröm i natt. Den var ganska knasig. Men det är ju inte så konstigt i och för sig, med tanke på att huvudpersonerna var jag och Inga. Och vi är ju ganska knasiga. Speciellt tillsammans. Men en sak som faktiskt är konstig, är att jag drömde den. Jag brukar i regel drömma relativt verkliga drömmar.

Men i alla fall. Jag ska berätta den.

Jag och min vän Inga ska ut på en resa med obestämt mål. Vi bestämmer oss för att åka luftballong. Det är ju fantastiskt spännande! Avtagningen... lyftningen... eeh... Vi lyfter från den söderriktade busshållsplatsen vid Torsbodamacken.

Eftersom ingen av oss kan flyga luftballong, så har vi en annan människa med oss som ska sköta den biten. Jag är ganska livrädd, och vägrar gå nära elden i mitten. (Den där man reglerar beroende på hur högt upp man vill... Ja, ni vet). Men det gör inte så mycket, för ballongkorgen vi står i är enorm, så jag kan stå på betryggade avstånd från elden.

Inga och jag småpratar. Vilket äventyr vi ska ut på! Så lyfter vi, och kommer väl kanske tio meter ovanför marken. Då den förbannade människan som ska sköta luftballongen hoppar ur korgen! Både hon och Inga skriker åt mig att fixa med elden i mitten så vi kan fortsätta komma uppåt och så... Jag flippar och hoppar ur korgen jag med. Aldrig att jag grejar med den!

(Jag ber här med om ursäkt till Inga för att jag lämnade henne ensam i en lyftande luftballog... det ska aldrig hända igen)

Den förbenat korkade så kallade luftballongsskötaren är borta när jag landar (självklart oskadd) på marken. Statoil lyser så vacker där på andra sidan vägen, och när jag kollar ner igen står där mina stora resväskor. Varför hade vi inte haft någon packning med i luftballongen? Jag fattar tag i dom och vänder mig om. Jag vet ju att där väntar bussen som det är meningen att jag ska kliva på, som kommer ta mig någonstans. Jag kliver in vid den bakre dörren och börjar se mig om efter en plats för mig och mina väskor. Och vem sitter inte mitt framför mig, där jag står i trappen, om inte Inga? Hon reser sig upp och blir väldigt glad att jag är där. "Äntligen, Jennie! Du var på väg att missa den." Hon tar mitt ansikte mellan sina händer och ger mig utan att tveka en stor kyss mitt på munnen. Jag skrattar och ger henne en kyss tillbaka.


Och sen vaknade jag.




Vi kanske skulle flyga till Rysslan och köpa mössor?