Meningslöst
Tänk vad mycket onödigt man gör här i livet... När jag tänker efter, så känns faktikst det mesta som att det saknar mening.
En rutin. En ändlös rutin som man går igenom om och om igen, bara för att. Man har glömt varför man någonsin började. Men man kan inte sluta, rädd för tomheten som skulle följa. Och ensamheten man skulle lida.
För om man inte som ungdom följer med till gymnasiet, var hamnar man då? Vem är man då? Eller om man som vuxen inte börjar på ett fast jobb, vilka känner man då? Vem vet vem man är då?
Fast, det är faktiskt jag själv som bestämmer min identitet, min personlighet. Även om min status måste komma från min omgivning.
Hur många tar 'konstig' som ett negativt, nedlåtande ord? Hur många tar 'vanlig' som det? Var finns jämnvikten? Hur kan man undvika att vara varken normal eller konstig? Eller måste man egentligen det? Måste man tänka på vem man är, hur man beter sig och vilka man pratar med?
Ja, det måste man. När man spränger genom den där muren på morgonen, som tar en till verkligheten, så måste man börja bete sig som alla andra. Mer eller mindre. Det är klart att det finns en del smått rebelliska personligheter i samhället, men inget som inte är kontrollerat. Även om dom inte ser det själva, så är vi alla kontrollerade.
En meninglöshet som vi alla går igenom hela livet. Varför ska jag göra detta? Varför sa du sådär? Varför, av alla samtalsämnen, pratar vi om detta?
Endel brukar påpeka att jag är tyst, ser rädd ut, är sur, eller helt enkelt inte syns. Jag känner ingen mening med det hela. "Meningen med livet". Ja, vad är den? Kanske har vi inte funnit någon mening för att det inte finns någon? Kanske har vi funnit den, men trampat vidare för att den kändes oviktig? Meningslös.
Eller kanske, använder vi tiden till att se alla de oviktiga sakerna, istället för att göra alla de där sakerna vi drömmer om.
En sak som jag alltid funnit väldigt bisarr och onödig, är vikten alla lägger vid att hålla en fasad uppe för omgivningen. Är man ledsen, får man absolut inte visa det för någon annan än ens närmsta vän. Är man arg, får man bara skrika när man är ensam så ingen hör ens missnöje. Den enda godkända känslan man får visa är glädje. Och hur många timmar om dygnet, hela livet, är det psykiskt, eller rent av fysiskt möjligt att vara glad?
Eller kanske, använder vi tiden till att se alla de oviktiga sakerna, istället för att göra alla de där sakerna vi drömmer om.
Jag fyller snart 17 år. Jag vill inte följa strömmen, bara för att. Jag vill inte jobba på ett kontor bara för att det ger bra med pengar. Jag vill inte skaffa barn runt 30, bara för att det känns som en bra ålder. Jag vill inte glömma bort och misslyckas med mina barndomsdrömmar bara för att de är svåra att uppnå. Och framförallt, vill jag slippa sitta och vara trevlig, och svara på meningslösa frågor, bara för att alla andra tycker att tystnaden är pinsam.
En rutin. En ändlös rutin som man går igenom om och om igen, bara för att. Man har glömt varför man någonsin började. Men man kan inte sluta, rädd för tomheten som skulle följa. Och ensamheten man skulle lida.
För om man inte som ungdom följer med till gymnasiet, var hamnar man då? Vem är man då? Eller om man som vuxen inte börjar på ett fast jobb, vilka känner man då? Vem vet vem man är då?
Fast, det är faktiskt jag själv som bestämmer min identitet, min personlighet. Även om min status måste komma från min omgivning.
Hur många tar 'konstig' som ett negativt, nedlåtande ord? Hur många tar 'vanlig' som det? Var finns jämnvikten? Hur kan man undvika att vara varken normal eller konstig? Eller måste man egentligen det? Måste man tänka på vem man är, hur man beter sig och vilka man pratar med?
Ja, det måste man. När man spränger genom den där muren på morgonen, som tar en till verkligheten, så måste man börja bete sig som alla andra. Mer eller mindre. Det är klart att det finns en del smått rebelliska personligheter i samhället, men inget som inte är kontrollerat. Även om dom inte ser det själva, så är vi alla kontrollerade.
En meninglöshet som vi alla går igenom hela livet. Varför ska jag göra detta? Varför sa du sådär? Varför, av alla samtalsämnen, pratar vi om detta?
Endel brukar påpeka att jag är tyst, ser rädd ut, är sur, eller helt enkelt inte syns. Jag känner ingen mening med det hela. "Meningen med livet". Ja, vad är den? Kanske har vi inte funnit någon mening för att det inte finns någon? Kanske har vi funnit den, men trampat vidare för att den kändes oviktig? Meningslös.
Eller kanske, använder vi tiden till att se alla de oviktiga sakerna, istället för att göra alla de där sakerna vi drömmer om.
En sak som jag alltid funnit väldigt bisarr och onödig, är vikten alla lägger vid att hålla en fasad uppe för omgivningen. Är man ledsen, får man absolut inte visa det för någon annan än ens närmsta vän. Är man arg, får man bara skrika när man är ensam så ingen hör ens missnöje. Den enda godkända känslan man får visa är glädje. Och hur många timmar om dygnet, hela livet, är det psykiskt, eller rent av fysiskt möjligt att vara glad?
Eller kanske, använder vi tiden till att se alla de oviktiga sakerna, istället för att göra alla de där sakerna vi drömmer om.
Jag fyller snart 17 år. Jag vill inte följa strömmen, bara för att. Jag vill inte jobba på ett kontor bara för att det ger bra med pengar. Jag vill inte skaffa barn runt 30, bara för att det känns som en bra ålder. Jag vill inte glömma bort och misslyckas med mina barndomsdrömmar bara för att de är svåra att uppnå. Och framförallt, vill jag slippa sitta och vara trevlig, och svara på meningslösa frågor, bara för att alla andra tycker att tystnaden är pinsam.
Kommentarer
Postat av: Gud
You and I against the world. And we aint giving up!
Trackback
