Nolin

Det är ju såhär, att man måste tro på sig själv, eller hur? Man måste ha viss tillförlit i sig själv att man faktiskt är duktig och gör rätt och att folk uppskattar en.

Som alla vet och själv erfarar lite då och då är inte detta det lättaste man gör i sitt liv. Beröm för mig till exempel, kan betyda olika saker. "Bra!" kan jag tolka som "äntligen fattar du, pucko!" eller "bra, det där gjorde du bra". Två ganska olika uppfattningar från endast ett ord. Och det behöver inte alls bero på tonläge eller underliggande meningar i ordet heller. Helt enkelt mitt elaka sinne som inte vill att jag ska uppskatta och ta emot berömmet (förutsatt att jag tolkar som förslag #1). Ja det här är ju inte så bra, kanske ni tycker nu, och nej - kan jag då bekräfta - det är det inte. Det är faktiskt ganska hämmande. För att inte säga tämligen besvärande.

Jag är vad jag själv skulle kalla en attention-whore. Ständigt i behov av en sjungande bekräftelse av att hur jag är och vad jag gör uppskattas och tycks om. Men, även när jag nynnar till denna synfoni av glädje kan jag inte riktigt släppa tanken på hur det kanske egentligen var menat. Hon kanske ljuger? Hon kanske inte alls tyckte det var intressant? Eller han kanske bara säger så för att vara trevlig? Alla är ju artiga? Och om han inte hade svarat sådär hade det ju varit högst oartigt, eller hur? Ja, en ström av tvivel och osäkerhet följer alltid kärleksnoterna och dränker dem oftast med ett dånande oljud som ger mig tinnitus, och förföljer mig långt efteråt med irriterande pip och sus som för att påminna mig om att nej, det där var minsann inte alls så himla bra!

Min senaste berg-och-dal-bana hade sitt startbås på dansbanan. Jag dansade en långsam foxx med en helt otrolig kille. När musiken klingade ut och paren runt om oss bytte kavaljér (eller jag antar åtminstone att dem gjorde det. Själv var jag allt för upptagen med att andas. Det är lätt att glömma det när man svävar bland moln) så fortsätter min otroliga karl helt enkelt att dansa. Utan musik i några taktslag för att sedan utan problem falla in i den nya låten. Betydligt snabbare. En bugg. Han är minst lika duktig på bugg som han är på foxx, det har jag själv erfarat, men ändå låter han mig inte lämna hans omfamning. Inga ord behövs. Det är bara vi. Vi vet att vi ska dansa en till dans. Det bara är så. Och det gör vi.

Så, nu. Efter att jag tackat min molntuss för danserna och vinglat av dansgolvet med sömndruckna ögon och ett fånigt leende på läpparna börjar medvetandet återvända. Och med medvetandet även den bekanta ångesten och dåliga självkänslan. Så vad är det nu jag tänker på, istället för att njuta av denna fantastiska upplevelse och man? Istället för att insupa det faktum att han utan att fråga, utan att bryta vår sammanvuxna närhet, valde att dansa en extra dans med mig?

Jo, den eleka tanken som svärtar mitt sinne är såklart: ville han foxxa en till med mig för att han, precis som jag, blev förtrollad eller (och nu mina damer och herrar kommer det ni väntat på) - tycker han inte om mig bugg och ville inte riskera att bugga med mig?

Det är ju befängt! För det första vet jag med säkerhet att jag inte är så dålig på att bugga, och för det andra är det absolut inget som säger att man ska dansa två danser med samma människa. Jag vet ju, med kropp och taktsinne, att han gjorde det frivilligt. Men hur kommer det sig då att just den lilla elaka och smått befängda tanke har hemsökt mig titt som tätt i snart två (2) veckor...?




Kära läsare - det kallas (brist på) självförtroende.