Nolin

Ja, jag är ju verkligen inte en positiv person. Jag är inte ens säker på att jag vill vara positiv alla gånger. Knappt nån gång, faktiskt. Varför är det så viktigt? Jag menar inte att man ska vara deprimerad eller destruktiv eller på något annat sätt vilja gräva ner sig i ett hål i självförakt. Jag menar bara... varför lägger alla så stor vikt vid att hålla sig just positiv?

Blir livet verkligen så mycket enklare? Är det inte lättare att vara realistisk, se det ur ett båda-fötterna-på-jorden-perspektiv? Jag vet inte om det är så mycket enklare, men borde det inte vara... bättre? Då kan man se det på ett opartiskt vis och så kan man bortse och strunta i sådant som verkar för omöjligt att åstakomma och sen bara leva. Liksom. Behöver man inte sträva och kämpa efter att bli astronaut. Hålla sig positiv och tänka att "äsch, NASA bortser nog från det där G:t i fysik..." bara för att sedan bli nedslagen och bli besviken men ändå hålla sig positiv och tänka "men nästa år går det nog bättre.."

Det är klart att man ska kämpa för sina drömmar och tro på sig själv och sikta högt. Men man behöver väl inte alltid vara så fruktansvärt positiv?

Kan det inte vara okej att tänka "ofta det här finns" ibland..? För kom igen, titta runt omkring dig. Pennor... tangentbordet... stolen du sitter på... bordet... hur kan det existera? Molekyler? Vad är det för trams? Vadå atomer?

Och hur kan man vara så säker på att det finns något bakom ens rygg, eller i ett annat rum, eller i ett annat land, om man själv inte är där och ser det?

Jag är inte negativ, jag är inte destruktiv eller deprimerad, men jag är knappast positiv heller. Jag bara är. Eller kanske inte ens det?