Nolin

Det var när jag stod inne på biografen efter filmens slut som det slog mig. Jag såg människorna strömma förbi. Kort... lång... blond... fejk... snygg... grinat... glad... trött... snygg... kort...

Och så var det killen som hade lustigt hår. Mörkbrunt. Halvlångt. Lite småtovigt och spretigt åt alla håll. Inte sådär emo. Nej. Lustigt. Han var lång och smal. Lite framåtlutad och omgiven av vänner. Omtyckt. Och så hade han snälla ögon. Det var så jag sa; Han har lustigt hår... och snälla ögon. Ja.

"Säg det till honom", tyckte Inga och log sådär lite ironiskt. Eller så var det bara i mina tankar hon var ironisk. Sådan konstig sak att göra. Det var då den fann mig. Tanken. Tanken om hur många människor som aldrig kommer få veta mina tankar. Hur mycket jag tänker om folk, om dig, som dom aldrig kommer få veta.

"Mina tankar är bara mina". Hon tror inte att tankeläsare kan existera.

Lång... svarthårig... asiat... tjock.... vacker... glasögon... rik...

Är ens tankar menade att stanna i ens egen värld? Är det därför de finns där, bara för mig att tänka? Är det meningen att man ska tänka sig för innan man säger det högt, för alla andra att ta del av? Är vi medvetet ett fängelse för tankar?