Nolin

Och så stod han där.
En slagen hjälte
med stenansikte och döda muskler.
Men en hjälte ändå.
Där stod han medans livet åt.

Blicken stirrade stint
på något litet i fjärran
och livet åt.
Honom.

Muskler sedan länge borta
rösten tappad på färden dit
synen dimmig som bergen
och hjärtat kallare än vindarna.

Där stod han nu
och lät livet äta honom.
Gränsen var nådd
och han hade inget mer
att ge.
Blicken fjärran
musklerna döda
rösten borta.
Han var tom.

Tuggorna började i hjärtat.
Livet åt sin väg ut.
Ut genom ögonen.
Munnen.
Näsan.

Hans tomma kropp svämmade över.
Livet fick inte plats.
Det åt honom.
Upp.

En slagen hjälte.
Där står han.
Och livet äter.
Nu.