Nolin

Jag känner mig lagom idag.

Duvet, sådär lagomt glad.
Lagomt nöjd med tillvaron,
lagomt fundersam,
lagomt spänd inför framtiden.

Lagom.

Och en väldigt speciell någon lämnar mig nu. Med osäker vissdom om när jag får se denna igen. Vilket gör mig sådär lagomt ledsen.

Dessutom hade vi sista föreställningen av "Sherlock Holmes & Cantervillefallet" idag. Vilket betyder att imorgon (på avslutningsfesten) kommer vara sista gången på åtminstone någon månad som jag får träffa mitt älskade teaterfolk. Som kommer vara jättekonstigt med tanke på att jag de senaste två veckorna träffat dom varje dag.

Den platsen som verkligen bara omfamnar en och tycker att, här hör du hemma. Även om det är helt tomt och tyst, är det ändå den tryggaste atmosfär jag någonsin skulle vilja ha. Den platsen kommer vara som bortblåst tills hösten, då vi börjar teatern igen. För att citera Lars när han dunkade mig i ryggen:
"Du låter ihålig" - well, jag tror att jag kanske just är det.

Dessutom trodde jag att jag skulle dö imorse. Jag trodde verkligen att jag skulle svimma och hamna i koma. Diabetesfan nivet. Hög som ett hus var jag, och spydde gjorde jag. Även fast jag kämpade och gjorde vad jag kunde blev det inte bättre. Så i tre timmar satt jag och gjorde ingenting, utom att kolla värden. Men hey, det fixade sig. Lever gör jag.

Och lagom är jag.