Nolin

Alla förväntar sig alltid att komma i första hand i andras tankar. Erkänn, det är så. Du tar för givet att din mamma ska välja och prioritera dig först. Jag antar alltid att mina vänner ska berätta den där spännande nyheten för mig först. Vi tänker inte medvetet på det: "Jag är bäst, och självklart älskar hon mig mest". Skulle vi tänka så skulle det visa att vi har bra självförtroende. Och det har man ju inte. Ändå är det nog så vi fungerar. För varför annars skulle vi bli så missnöjda, avundsjuka och till och med förvånade, när det inte blir som vi förväntat oss? När din mamma snäser åt dig att vänta på din tur, eller när din vän vräker ur sig: "Ja, Annika blev lika förvånad som du, när jag pratade med henne i förrgår!"

Men varför, egentligen, antar vi då dessa saker? Varför, om vi har så dåligt självförtroende, förväntar vi oss att bli uppmärksammade i första hand? Är vi så desperata att få känna oss uppskattade, älskade och behövda?

Det är ett måste för en människa att känna sig uppskattad, älskad och behövd. Och istället för att verkligen känna efter, och tänka realistiskt, så är det mycket lättare att bara anta: självklart är jag hennes allra första prioritering. Och varför skulle vi inte?

Jag är i alla fall jäkligt bra, så varför skulle du inte ta mig i första hand?

Men eftersom jag vill vara med dig, så måste du vara bättre än mig? För man vill ju inte vara med människor som är sämre än sig själv. Vad ger det mig för vinning? Men om du är bättre än mig, så betyder det att jag är sämre än dig. Så då kommer inte du vilja vara med mig. Vem vill du då vara med? Vem är bäst?