Nolin

När jag vaknade imorse blödde jag näsblod.
Det i vanliga fall så störande fenomenet fick mig idag att le.
Vita tänder blev röda.
Badrumsspegeln berättade för mig precis hur galen jag var.
Leendet försvann.
Jag andades inte.
Min hand fattade om den röda handduken.
Då kommer inte blodet synas väl?
Om handduken redan är röd?

Blodet vill inte sluta.
Det droppar ner från hakan
När jag går ner för trappan.
Jag vill ut.
Känna kylan
Fylla mina tomma lungor.
Kanske kan blodet i min näsa frysa till is
Och sluta droppa.

Men trappan tar aldrig slut.
Så här lång var den väl inte igår?
Jag räknar stegen.
Tjugofem hinner jag till
Innan jag faller.

Näsan har slutat blöda.
Istället flyter det nu fram en röd fläck på mitt bröst.
Mitt hjärta läcker.
Gråter.
Jag lämnar blodspår efter mig i luften.
Luft som inte går att andas.

Och så ett ljud
Skarpt
Som om någon hamrar på min trumhinna.
Plötsligt landar jag hårt.
Sängen är varm.
Klockan skriker.
Jag andas.