Nolin

Mot alla odds har jag nu överlevt de senaste två veckorna.

Stress, press och svett har den innehålligt och det var många stunder då jag var nära att vika, men icke! Jag kravlade mig igenom gyttja och över berg. Nu äntligen kommer belöningen. Vilan. Sportlov i en vecka och sedan APU i tre. Aah, ibland går det att leva...

Det är såhär förstår ni, kära läsare, att skolan inte har den där fina förmågan att planera och strukturera. Nejnej, att fördela uppgifter under året har dom aldrig hört talas om. Här slöar vi i någon månad och sedan kommer lovet som en smäll i ansiktet och dom upptäcker att vi måste ha ett prov. Så då trycker alla lärare in proven veckan innan lovet. Yeah... Man måste ju "avsluta detta innan lovet".

Men jag kan ju faktiskt ge dom lite andrum i detta fall, då vi inte bara kommer ha lov i en vecka, utan också vara borta tre ovanpå det. Så... okejdå. Men jag tycker fortfarande att jämna ut är fina ord.


Så efter två prov, tre redovisnigar, ett teaterrep och en stressig fotografering på teatern - allt på samma vecka - kom jag hem idag tämligen slutkörd. Vattenlivräddning imorse på idrotten också. (Allt lite stolt att jag klarade det... :] ) Nu varvar jag ner och väntar på maten. Direkt när jag kom hem städade jag övervåningen. Så jag kan med gott samvete varva ner och kvällen kommer fyllas med choklad, ljuv choklad och film.

Jag mår bra nu :)

Jag har fyllt ett A4-ark nu med en argumenterande text varför religion borde tas bort.

Det var intressant.

Jag är klart nu.

Det är skönt.

Min kropp blir ditt instrument
Du knäpper på strängarna,
skapar egna melodier
och leker med tonerna

Du använder mig och skapar en saga
du ser mina rörelser och kastar
inspiration
glädje
musik
du skapar oss

Jag blir till dina penslar
Ett konstverk i våra tankar
du beordrar och jag lyder,
du leder och jag följer
tillsammans blir vi picassos bästa

Utan skam följer du mina linjer
vrider och vänder på min kapacitet
flyter som ett fridfullt vatten
och jag följer som morgondimman
ligger lätt, svävande
uttrycksfull i dina armar

Jag är en fiol, en violin
och du är min stråke

Jag spelade teater igår.


...


Det var allt jag ville säga.


Tack.

Jag har kramats (varit så nära man kan vara varandra med kläder på) oavbrutet i ungefär 20 minuter med en kille som jag har sagt sammanlagt kanske 5 meningar till.

Ja, tanken slog mig plötsligt *kapitch*

Vi har inte presenterat oss för varandra. Det vi har sagt har varit i stil med "Hej! Hur mår du?" "har du roligt ikväll?" Namn, ålder, intressern och andra triviala kunskaper har vi lämnat utanför vårt kramförhållande. Jag känner mig tryggare med honom än med många av mina vänner - som jag vet en hel del oviktigt fakta om.


Det är helt enkelt så man gör på dans.

Det är ju såhär, att man måste tro på sig själv, eller hur? Man måste ha viss tillförlit i sig själv att man faktiskt är duktig och gör rätt och att folk uppskattar en.

Som alla vet och själv erfarar lite då och då är inte detta det lättaste man gör i sitt liv. Beröm för mig till exempel, kan betyda olika saker. "Bra!" kan jag tolka som "äntligen fattar du, pucko!" eller "bra, det där gjorde du bra". Två ganska olika uppfattningar från endast ett ord. Och det behöver inte alls bero på tonläge eller underliggande meningar i ordet heller. Helt enkelt mitt elaka sinne som inte vill att jag ska uppskatta och ta emot berömmet (förutsatt att jag tolkar som förslag #1). Ja det här är ju inte så bra, kanske ni tycker nu, och nej - kan jag då bekräfta - det är det inte. Det är faktiskt ganska hämmande. För att inte säga tämligen besvärande.

Jag är vad jag själv skulle kalla en attention-whore. Ständigt i behov av en sjungande bekräftelse av att hur jag är och vad jag gör uppskattas och tycks om. Men, även när jag nynnar till denna synfoni av glädje kan jag inte riktigt släppa tanken på hur det kanske egentligen var menat. Hon kanske ljuger? Hon kanske inte alls tyckte det var intressant? Eller han kanske bara säger så för att vara trevlig? Alla är ju artiga? Och om han inte hade svarat sådär hade det ju varit högst oartigt, eller hur? Ja, en ström av tvivel och osäkerhet följer alltid kärleksnoterna och dränker dem oftast med ett dånande oljud som ger mig tinnitus, och förföljer mig långt efteråt med irriterande pip och sus som för att påminna mig om att nej, det där var minsann inte alls så himla bra!

Min senaste berg-och-dal-bana hade sitt startbås på dansbanan. Jag dansade en långsam foxx med en helt otrolig kille. När musiken klingade ut och paren runt om oss bytte kavaljér (eller jag antar åtminstone att dem gjorde det. Själv var jag allt för upptagen med att andas. Det är lätt att glömma det när man svävar bland moln) så fortsätter min otroliga karl helt enkelt att dansa. Utan musik i några taktslag för att sedan utan problem falla in i den nya låten. Betydligt snabbare. En bugg. Han är minst lika duktig på bugg som han är på foxx, det har jag själv erfarat, men ändå låter han mig inte lämna hans omfamning. Inga ord behövs. Det är bara vi. Vi vet att vi ska dansa en till dans. Det bara är så. Och det gör vi.

Så, nu. Efter att jag tackat min molntuss för danserna och vinglat av dansgolvet med sömndruckna ögon och ett fånigt leende på läpparna börjar medvetandet återvända. Och med medvetandet även den bekanta ångesten och dåliga självkänslan. Så vad är det nu jag tänker på, istället för att njuta av denna fantastiska upplevelse och man? Istället för att insupa det faktum att han utan att fråga, utan att bryta vår sammanvuxna närhet, valde att dansa en extra dans med mig?

Jo, den eleka tanken som svärtar mitt sinne är såklart: ville han foxxa en till med mig för att han, precis som jag, blev förtrollad eller (och nu mina damer och herrar kommer det ni väntat på) - tycker han inte om mig bugg och ville inte riskera att bugga med mig?

Det är ju befängt! För det första vet jag med säkerhet att jag inte är så dålig på att bugga, och för det andra är det absolut inget som säger att man ska dansa två danser med samma människa. Jag vet ju, med kropp och taktsinne, att han gjorde det frivilligt. Men hur kommer det sig då att just den lilla elaka och smått befängda tanke har hemsökt mig titt som tätt i snart två (2) veckor...?




Kära läsare - det kallas (brist på) självförtroende.

Jennie heter jag.

Jennie.

Idag drog pappa upp min framtida tågluffarresa efter maten.

Pappa: Ja, du bör ju inte åka med mindre än 10.000:- iaf. Interrail kortet kostar ju 4.
Jag: Nej, det kan du ha rätt i.
Pappa: Du får ju ligga i lite nu! Det är hårt ute på arbetsmarknaden nu! Och så krävs det ganska mycket planering att vara ute.
Jag: Ah... Jag kanske ska börja fundera på vilka länder jag vill se.
Pappa: Men du måste ju i första hand ta reda på sjukvården! Och var du kan hitta insulin och så. Sitt inte och surfa på vetgirig, leta sånt istället! Och vem ska du resa med? För jag tycker inte du ska resa själv. Och sen så tycker jag inte du ska besöka mer än kanske 4 länder. För annars får du ju bara spendera all tid på ett tåg och....
Jag: Men, är det nån vits att titta på det nu då? Jag menar.. det förändras väl?
Pappa: Ja men du reser ju om 5 månader!
Jag: .... Nej... efter studenten.
Pappa: Jaa...?
Jag: Gymnasiet är ju tre år pappa... jag går väl ändå i tvåan..:?
Pappa: ... Jaså... jaha... eh...



Men det är ju bra att han vill att jag ska vara förberedd.

Varje dag hälsas jag av ett fanmail.

"Hej Gullekurt"




Vetgirig älskar mig.

Han heter Kalle.
Jag tyckte jag hörde det.
Ja, alltså, Vitbyxan
Som hade svarta byxor ikväll
Han kan heta Kalle.
För jag tyckte jag hörde det.


Det är förförande. Jag tror jag ska gifta mig med en dansare. Så graciöst.
Hänförande.