Nolin

Nu tänkte jag, woop woop, publicera ett till inlägg på en gång. Och visa lite bilder jag hittils tagit. (Jag kommer antagligen inte använda dessa till projektet)

Detta är Mimmi, nutid:




Och Inga, 70-80tal:

A merry, merry christmas to you! And a happy new year! ...As if you deserved it...


Ursäkta den tämligen negativa inledningen. Det är från the Scroodge. Nåväl. Det är fullt av julanda nu i Sundsvall. Exakt en månad kvar till julafton är det. Nu hade det väl varit passande kanske att pynta och börja ställa upp julgranar och so on. Synd att det redan är gjort sedan länge. Något man dock gjorde tidigast i helgen var att julskylta i Sörberge och tända miljonbelysningen i stan. Det är vackert, magiskt nästan, kan inget säga om det. Men är det bara jag som hinner tröttna innan det faktiskt är jul? Julandan hinner svalna lagom till kalle anka. Är det nödvändigt? Det från början tänka julmyset fungerar tillslut omvänt och dödar all julkänsla. Dessutom är Sundsvalls pynt ohemutligt* dyr. Men sånt kan ju diskuteras i all evighet. Det var egentligen inte detta jag hade tänkt skriva. Det kom jag bara att tänka på när jag skrev Scroodge (vilket jag för övrigt är osäker på stavningen på).

Jag hade tänkt berätta om min dag. Dagbok och allt, som detta ska vara. Blogg. Hm. Nu när jag tänker på det låter det mer som ett nytt namn för spökplumpen. Bloggen.

Jag verkar ha avsevärt svårt att komma till ämnet idag, har jag inte? Idag har jag plåtat Mimmi i studion igen. Denna gång var det 30-40tal och High key. Jag har inte lagt över bilderna på datorn än, så jag vet egentligen inte hur de blev, men känslan är god. Mimmi blir duktigare och duktigare framför kameran och jag har då i alla fall alltid roligt i frökens sällskap. Vi var i studion lite mer än tre timmar, styling inräknat, så jag må säga att vi varit flitiga. Det var ju två olika plåtningar också. Jag hoppas bilderna lever upp till mina förväntningar även i stort format. Sanningens ögonblick på onsdag.


Sedan skulle jag också vilja säga att jag är lite... besviken kanske man inte kan säga, men något åt det hållet, på Svante. En av mina fotolärare. Dels känner jag mer och mer att han istället för att peppa, trycker ner en och får åtminstone mig att må dåligt och känna mig misslyckad. Jag vill helst inte be honom om hjälp då jag alltid får höra nåt jag inte gjort lika bra som jag borde. Hur ska det ge mig lust och inspiration att bli bättre och fortsätta med foto? Nog för att man ska kunna ta, och bli bättre av kritik, men beröm skadar faktiskt inte det heller.

Plus att han idag (när jag trots allt bad honom om hjälp) istället för att hjälpa mig med ett killer ass ljus, sa att "det kan man fixa i photo shop senare. Jag visar dig det i ps senare jag". Jag menar...? Näe, det var dåligt i mina ögon. Nog för att Ps inte är riktigt fusk, som jag ibland antyder, utan ett hjälpmedel ungefär som blixtar eller smink, så tycker jag väl ändå att man kan göra en bild så bra som möjligt innan man modifierar den? Och en lärare som säger så blir i mina ögon någon som inte vill engagera sig och tar en enkel väg ut. Fine by me, vill han inte ha proffsiga fotografer så...

"Och så sur då.." - Yeah, yeah. Säger bara som jag tycker.

Nu vill jag nog avsluta med en rätt bra låt som jag just snubblade över. Klicka här.
Och med en rad ur en annan låt som knyter an till nyss länkad låt: "Expecting nothing as we're made to think it's a pretty persons world". Tycker det är rätt... fint, på nåt vis. Denna låten heter the beauty in ugly och är sjungen av Jason Mraz. Också en väldigt bra låt.



And may all your dreams be infected with me.

---

* Ohemutligt - mild svordom, ofta hörd runt krångetrakten.

På dagens schema stod det fotografering. Bild nummer tre av sju skulle fixas till modeprojektet och det var 50-60tal att iscensätta. Packade min bag imorse med lånade kläder för drygt 1500:- tillsammans med smink och hårspray och vantar och halsduk. Min bror anlände vid halv 11 för att plocka upp mig och dagens modell, Inga, på väg till jobbet. Och färden mot kyla och gamla byggnader började.

I mellan fem och sju grader under noll traskade vi in på Waynes café i Härnösand för att byta om. Strumpbyxor, klänning och pumps. Kappa och hatt. Vidare till Prisma (gallerian) för att, in public, sminka. Det fick bli i ett lekrum för barn. Allt förflöt fint och jag kände mig peppad.

Efter ungefär en halvtimme i bitande, tå- och fingerätande kyla fick jag till inställningarna hyffsat på kameran och vi kunde prestera några sevärda bilder. Att det skulle vara så svårt att plåta utomhus kunde jag aldrig tro! Hade ju pratat med Malte innan och allt. Men nej nej, nog skulle det krångla för mig alltid. Inga gjorde ett toppenjobb i alla fall trots minusgraderna och tunna kläder och som sagt tror jag att det blev några bra rutor.

Bortdomnade om hennes stackars tår gick vi sedan åter på Waynes och gjorde oss rätt i att tidigare ha lånat toaletten genom att köpa varsin kopp te. Med lite värme i kroppen och glädje för min del över att ha fixat bild nummer tre åkte vi sedan hem. Efter ett stopp på Shell för att hyra Sweeney Todd som mina föräldrar äntligen ska få se! (förövrligt hade inte Hemmakväll filmen, men Shell-macken? Skumt)
 
Så nu står pappa och lagar lasagne och jag lyssnar av nån anledning på Chris Daughtry.

Nu sitter jag hemma vid datorn efter en ganska intensiv dag - som inte är slut än - och lyssnar på falconers nya låtar.

Dagen började med lite planering, modemagasintittande och prat med Inga. Allt inför modeprojektet som faktistk börjar ta form nu efter nästan två veckors planering. (Fortfarande uppskattar jag tips om allt som kan hjälpa mig göra ett så bra arbete som möjligt)! Jag har nu bokat in två fotograferingar på fredag, eventuellt tre beroende på vad som hinns med.

Sedan tog vi bussen, Inga till timrå och jag till stan, och jag var en av fyra guider för niorna som är på besök på gymnasiumena. Det gick väl som det gick. Ingen hade någon fråga men efteråt hade nästan alla skrivit på utvärderingen att det var dålig information... Hm. Och förresten är de som går i ettan och nian nu vääldigt dåliga på att stava. Nästan pinsamt dåliga i vissa fall. Nåväl. Det gick ganska fort, och jag gick ner på stan för att ragga kläder. Yeah.

Det var riktigt roligt och inspirerande. Gick runt i affärerna och tittade på hur deras reklamaffisher var fotade. Ljus, poser, frisyrer osv. På fredag kommer jag fota nutid med Mimmi och 70-tal med Inga, och om det hinns tar Mimmi och jag även en high key-bild. Jag frågade på olika smyckesaffärer vad som var populärt nu, och hos en frisör hur håret skulle vara. Fördelen med vår tid är att det mesta funkar. Kort eller långt hår. Jeans eller klänning. Det är ganska skönt faktiskt. I alla fall så kommer jag få låna smycken av Glitter, vilket uppskattas otroligt mycket. Speciellt till accessoarbilden! Och jag har även hört om en del affärer som är samarbetsvilliga.

Till en del fotograferingar kommer jag även få sminkningar av Make up Store vilket är både spännande och roligt. Det känns proffsigt.

Mitt absolut största problem är att få tag i rätt kläder. Hur såg modet ut på 30-talet, och var i all världen får man tag i det nu? Men jag är peppad nu och tror att det kommer bli bra i slutändan. Om allt går min väg nu så kommer jag ha tre av sju bilder innan helgen!


Nu ska vi snart åka och hämta en elgitarr till Ingas fotografering på fredag och en avi på posten till mig. Som jag tror är nåt med körkortet. Jag fick äntligen mitt körkortstillstånd igår! Och jag har en fungerande version av Sweeney Todd på datorn nu. Det är inte bara ett som går frammåt..!

Och det var då det hände... jag lyfte på luren och min dröm blev sann:

"Congratulations! You have just won a free cruising to the caribbean! To collect your price, press nine. That's the nine-key. Press it now"

Fint med folk som ringer hem till en och berättar sånt för en en helt vanlig måndagskväll.

Jag känner bara såhär just nu: det duger inte. Jag, det. Duger inte som det är.

Jag tänkte på en grej... ni vet när man blir sådär jätteyr? Alltså, när man snurrat 100 varv eller åkt virvelvinden 3 gånger på rad, och sedan försöker gå på en rak linje. Ah, går inte så bra va? Man liksom, sätter fötterna framför varandra men glider ändå åt sidan. Min undran... vad skulle hända om man... liksom... vred sig åt det håll man gled? Så man... gled framåt?

Är det ens fysiskt möjligt? Jag ska testa i alla fall.

Återkommer med resultat.

Nu drar vi i fotoklassen igång med ett 7veckors modeprojekt. Vi ska leverera 7 bilder med tema:
 30-40tal
50-60tal
70-80tal
90tal - nutid
framtidsmode
accesoarbild och
en high keybild.

Nu söker jag modeller, kläder eller hjälp med ideér, så känn er fria att hjälpa till. *blink, blink* Modellerna har jag inget annat krav på än att ni ska kunna ta er till Sundsvalls/Härnösandstrakten och vara lite flexibla fram till jul. Hoppas jag får någon entusiastisk hjälp, för det kan behövas. Mitt första modeprojekt :')


Fotograf: Julia Eriksson
Modell: Jag, Jennie.
På den stora bilden: Jag och Julia. Fotograf: Kristin Johansson

Vad är grejen med det här instinktiva ogillandet?

När man känner av att en person känner avsky för en utan att man någonsin har gjort något illa mot, eller bråkat med honom. Vad gör man för fel när man inte blir omtyckt? Jag vet som alla andra att man inte kan vara vän med hela världen, men åtminstone folket i ens omgivning, right?

Det är inte så att vi bråkar och han visar inte öppet att han inte vill ha kontakt med mig. För i början var det inte så. Men saker förändras ju. Och nu vill jag inte börja prata med honom utav rädsla för att han ska tycka jag är jobbig. Hur kul är det? Vi var ju på väg att bli kompisar förut. Vad hände? Vad gjorde jag för fel? Och eftersom jag pratar om en "han" så kan jag tillägga att ingen av oss "raggade", så det handlar inte om ett sådant intresse som svalnat. Det är helt enkelt han som verkar ha ångrat sig. Han vill inte ha mig som vän längre. Och det är svårt att acceptera.



Och vad är grejen med att ställa samma fråga flera gånger?

Är jag så lätt att glömma? Är mina svar så ointressanta? Jag kan prata med en människa och sedan några dagar, timmar eller till och med minuter senare ställs samma fråga igen.

Vad gör jag för fel?