Nolin

Jag ska förövrigt sjunka ännu lägre på patetiska människoskalan ikväll.
(ännu fler patetiska poäng för att jag planerar att göra det)

Jag ska nämligen se andra deltävlingen i melodifestivalen.
Ja, det är sant.

Jag kommer inte ens se den tillsammans med Belle, så vi kan kritisera allt och alla och skriva bedömningar på alla låtar (som vi gjorde med första). Jag kommer att sitta hemma. Med min familj. Och... kolla på melodifestivalen.


Jag är inte mig själv längre. Lova att inte sluta älska mig. Jag är nog snart som vanligt igen.

Alltså...
Jag har rosa strumpor på mig.

Men det är lördag, jag sitter själv på mitt rum och enda gången jag kommer visa mig bland folk kommer jag ha skor på mig...

Döm mig inte.

Det blöder från tre små hål i min arm.

Det vägrar sluta. Jag börjar misstänka att det kan vara en nackdel att inte vara spruträdd. Eller att inte bli illamående vid tanken på nålar. Jag har inga problem med att sticka en nål i fingret, eller armen. Ett störande fenomen är dock när hålet blir för litet, och man måste pressa ut blodet. Sånt tålamod har jag inte. Det är så mycket enklare att bara ta ett nytt, lite större hål. Mitt problem nu är att blodet bara var lite segt att visa sig. Så nu blöder jag från tre olika hål mitt på armen. Jag sitter utan tröja på rummet och fryser.

Åh, nu verkar det ha slutat! Åtminstone från två. Nu kan jag i alla fall ta på mig tröjan!

Well, så kan det gå.

Modebloggare, slå er i väggen!

Min blogg måste utan tvekan ha mest status i världen (universum rent av).

I ett tidigare inlägg påstod jag att Gud måste hata mig, eftersom jag inte hade haft hicka på länge. Tror ni inte på fan att jag, sedan jag publicerade det, haft mer hicka än någonsin! Detta måste helt enkelt vara Guds sätt att be om förlåtelse. Såklart han älskar mig!

Dessutom läser han min blogg!

Vi hade i min familj just ett ganska intressant samtal vid middagsbordet. Vi började prata om lärare. Och hur jag av någon anledning aldrig verkar gilla någon av mina lärare. En för min familj oförglömlig tid var nån gång när jag gick i 2:an till 5:an. Då hade jag en lärare som hette Magnus. (eller heter fortfarande, skulle jag tro) Jag kommer inte ens ihåg längre vad som var fel på honom, men något allvarligt måste det ha varit, då jag verkligen inte under några omständigheter kunde gilla denna man.

Min stackars mor var tvungen att sitta igenom en hel del extra samtal med Magnus, då jag hamnade i... små konflikter och diskussioner med honom ibland. Jag är hennes fjärde och sista barn, och jag är den enda hon har måsta gå på extra samtal med.

Tydligen påstod Magnus att jag fick hela klassen i uppror mot honom, att jag fick hela klassen att avsky honom lika mycket som jag gjorde. Jag vände helt enkelt klassen emot honom. Jag var ett illasinnat barn som han var väldigt besvärad av.

Praktiskt taget det enda gräl jag minns med Magnus var en gång då jag inte såg vad han skrev på svarta tavlan, och påpekade detta, varpå han blev sur och haslpade ur sig att jag borde skaffa glasögon.
Jag: Ja, jag ska få glasögon! Kan jag få flytta längre fram?
Magnus: Nej, det får du inte.
Jag: *skriker* Men jag kommer få sämre och sämre syn och när jag är 20 kanske jag kommer vara blind!
(Detta var förstås en överdrift, även om jag fick glasögon några år senare)

För detta tog i alla fall mamma mitt parti och efter det extra samtalet fick jag flytta längre fram i klassrummet när helst jag ville.

Jag har tydligen alltid varit bra på att argumentera för min sak, och är lite av en ledare. Hur skulle jag annars kunna vända en hel skolklass emot sin egen lärare, som jag inte ens minns felet på?



Något år senare gick Magnus in i väggen och blev sjukskriven.



Jag vet även om en del andra lärare som inte har varit så förtjusta i mig, men det är en annan historia. Nu vid middagen påstod också mamma att det inte har funnits någon lärare som jag någonsin kommit överens med. Detta är dock inte helt sant. Jag var tvunget att räkna upp flera stycken innan hon trodde på mig. Jag var även tvungen att påpeka att "konstig", "skum" och "förvirrad", inte alltid behövde menas som negativt.

"Alltså... jag gillade honom som person! Men han var kanske inte så bra lärare..." Det är inte alltid jag får till några hållbara argument.

Nu fick jag en idé. Jag kanske ska hålla tal om det i föregående inlägg?

Humhum

Jag tror Gud hatar mig.
Jag har inte haft hicka på väldigt länge.



Inga och jag är filosofiska ibland. Teorin om att hicka hos människorna uppstår genom att Gud sitter och trycker på massa knappar t.ex. Varje knapp hör till en människa, och varje gång han trycker så hickar den människan. Alltså, har man hicka ofta så uppmärksammas man ofta av Gud.

Eller den om hur Gud sitter ute i världsrymden med en jättekamera och fotograferar universum. Varför, hur eller exakt när vi kom på denna fina tanke kommer jag inte ihåg. Men jag har kvar bilden av Gud med jättekameran för mitt inre öga. Den är ganska intressant...

Nu en annan filosofisk tanke, som jag inte kommit på själv, eller med Belle, men som jag facineras och blir helt snurrig av;

Universum är oändligt, och expanderas fortfarande.
Hur kan något oändligt expanera?


But hey, jag blir snurrig av att bara tänka på universum.
Vad finns utanför? Vad fanns innan? Om man tror på Gud, när kom han till? Hur kom han till? När och varför bestämde han sig för att skapa paradiset? Var finns paradiset? Vad finns i de andra galaxerna? Finns det liv där ute?

Jag måste verkligen få läsa filosofi. Detta är bland det intressantaste jag vet.

Jag ska hålla tal.

Det verkar vara en populär svenskauppgift just nu. Det lite trixiga är att ingen vet vad de ska hålla tal om. Inklusive jag.

Förslag:
Tv- och dataspel, och vad det gör mot barn och ungdomar.
Vardagsproblem, som jag hittar lösningar till. (ex. man brukar hitta omaka par stumpor i tvättmaskinen. Det är inte för att en strumpa har försvunnit, det är för att strumporna förökar sig i tvätten)
Kroppsspråk, vilken betydelse och effekt det har.
Etisk fråga, T.ex för/emot homoadoptioner, dödsstraff, abort osv.



Vad säger ni?

Okej, nu är det ju bara så här, att om du inte kan acceptera mig för den jag är, så är det ditt problem och inte mitt. Understand?

Om du ska vara så jävla trångsynt och tjurig, så vill jag inte ha dig i min närhet.

Om du nu är så naiv att du tror att alla är som du, så får du ta och öppna ögonen ordentligt innan du kommer tillbaka. Sen kan du bara hoppas på att jag låter dig komma tillbaka igen.

Du är mitt allra värsta hatobjekt, och jag behöver inte dina satans kommentarer.

Enligt mig kan du lika gärna gå och dö i nån jävla mosse någonstans, för vi ska väl alla hjälpas åt att göra världen till en bättre plats, var det inte så?

Alla säger hela tiden hur viktigt det är att tänka för sig själv, att inte bara blint följa med allt som görs, att ha en egen vilja och följa den istället. Men tänk om man vaknar upp en dag och inser att det är just det man inte gör? Att man inser att man faktiskt är en levande död som har tappat orken att tänka?

Dessutom, är det inte så, att om alla ska tänka och gå sina egna vägar så blir alla ensamma? Det verkar som så för mig just nu i vart fall. Jag är inte rädd för att bli ensam, men det kanske inte är kul att ha det så jämt. Men så fort jag ska fatta egna beslut så blir det ett utanförskap. Ett utanförskap som jag inte frivilligt valt. Så i och med att jag gör ett eget val inom detta så förlorar jag maktlöst det där. Samtidigt som i fall jag inte skulle göra mina egna val, utan följa efter människorna jag tyckte om, så skulle jag gå miste om detta med få ha kvar det där.
 
Det verkar alltså som att det helt enkelt är en fråga om prioritering. Vill jag ha detta eller det här? Och även om jag väljer att stanna i ledet, så har jag väl ändå gjort ett eget val? Och tänkt för mig själv? Och varför man inte kan ha båda sakerna är så enkelt som "man kan inte få allt." Vem har inte fått höra det genom sina dagar?

Vi är från att vi är små vana att nöja oss med det vi får. Att vi inte kan få allt vi vill ha här i världen. Ändå blir vi samvetslöst tvingade att aldrig ge upp. Att alltid sträva högre. Hur går det ihop?

Jag har aldrig sagt att jag vill följa strömmen. För jag har växt upp ungefär samtidigt som dig. Jag vill inte heller vara en död fisk.